Tänk om vi alla skulle sluta sträva? Om vi skulle lägga ner vår kamp mot världen och vår prestations- och ambitionskultur och prova det urgamla taoistiska begreppet wu wei? En tid in i mitt experiment börjar jag bli nyfiken på vad som skulle hända om vi alla taggade ner.
Utan att riktigt förstå det från början har mitt experiment visat sig vara en övning i wu wei; det sätt att förhålla sig till världen som taoismen kallade otvunget agerande eller som wu wei brukar översättas på engelska: effortless action.
I korthet går begreppet ut på att möta livet som ett vasstrå i vinden, mjukt och flexibelt. Eller att vara som vatten som aldrig strävar uppåt utan som flyter den väg som ger minsta möjliga motstånd.
Wu wei är också det begrepp som ligger till grund för många asiatiska kampsporter som går ut på att inte själv gå till attack utan spara sin energi på att använda motståndarens kraft för att fälla denne.
Tanken är att allt motstånd mot det som är, och all ansträngning för att sträva efter något som man själv önskar, stör den naturliga harmonin i världen; det som livet är på väg att utveckla av sig självt.
Principen kan liknas vid den energi som blir synlig i en pendel. Om du drar den åt ena hållet, alltså gör motstånd mot gravitationens naturliga dragning nedåt, kommer energin i pendeln att, när du släpper den, göra att den slår över lika mycket åt andra hållet.
Men andra ord, den energi du lägger in i att förändra världen till något som du tycker att den borde vara (dra pendeln åt ett visst håll), kommer samma energi obönhörligen att förr eller senare skapa motsvarande kraft åt andra hållet, d v s skapa sin motsats någonstans i världen. Din strävan slår alltså tillbaka på något vis.
Det är också det här jag tror Jonna Bornemark vill fånga med sitt nya begrepp paktivitet, som på många sätt beskriver det här mer träffsäkert än wu wei eller ”effortless action”. Hon pekar främst på barnafödande som ett exempel där allt motstånd går emot det som är på väg att hända, och där paktivitet istället blir ett agerande i linje med den kraft som håller på att jobba i dig.
En väg till harmoni
Om man praktiserar wu wei (eller paktivitet) släpper man alltså taget om sin egen bild av hur något borde vara. Vilket inte betyder att du inte kan säga hur du tänker eller peka på en lösning som du ser är bra i det som ändå är på väg att utvecklas. Ur den dynamiken uppstår en stillsam harmoni som också gynnar ens egen tillvaro och möjlighet att känna sig tillfreds.
Exakt detta är vad jag upplevt under den månad som gått. Istället för att jag varit upptagen med att försöka forma livet och världen till det jag vill att den ska vara, har jag följt med i det som utvecklat sig. Och det som hänt är att både världen omkring mig har blivit mer harmonisk – och jag själv. Det hela har blivit så mycket bättre än jag själv hade kunnat åstadkomma. Även om jag inte har gillat det som läggs framför mig har jag släppt taget om det motståndet och gjort det i alla fall – och med tiden har det blivit allt enklare.
Det kan liknas vid att vara i det som brukar kallas flow. Alltså ett läge där saker löser sig med enkelhet. Där man inte anstränger sig särskilt utan det man gör flyter på utan särskilt mycket tankar på hur saker ska göras. Och samtidigt fylls man av en stillsam tillfredsställelse och lugn glädje.
The mindball game och wu wei
Igår, i mitt YouTube-flöde, dök ett TED-Talk upp som beskriver det här på ett fantastiskt sätt. Presentationen utgår dessutom utifrån en ”hjärnövning” som finns att göra på Tekniska museet i Stockholm som nog de flesta har provat: ”The mindball game”. Ni vet den där pingisbollen där man kopplar på sig elektroder på huvudet och ska försöka förflytta den över till motståndaren genom att slappna av så mycket som möjligt och tömma huvudet på tankar. Jag tror att det är just det tillståndet som öppnar upp inombords när man överlämnar sig till Livet och hur det vill bli. Utan ansträngningen förflyttas bollen dit den ska – men med ansträngning (att försöka att inte tänka) gör att bollen går emot dig istället.
Jag har alltid fascinerats av begreppet wu wei men aldrig trott att det skulle kunna vara så konkret! Fast det kräver att du kan åsidosätta ditt Ego. Och det är inte det lättaste. Men det går!
Och jag vet att det går på tvärsen med vår individualism, prestations- och ambitionskultur. Men mår vi bra i den? Har världen blivit bra? Blir du inte nyfiken: hur skulle den bli om vi alla provade wu wei?
Lyssna på TED-talk:et här:
Foto: Artak Petrosyan/Unsplash