Den sufiska psykologin hjälper oss att se den dolda världsbild som gör att vi själva orsakar det vi vill undvika. Modellen har hjälpt mig att förstå händelsen som ledde till mitt experiment. Kanske kan du också hitta nyckeln ur din eviga loop.
Enligt sufisk psykologi identifierar alla barn en brist i sin familj som hotar möjligheten att få ett eller alla dem fem grundläggande begären tillfredsställda: begäret efter liv, begäret efter förmåga/makt, begäret efter kunskap, begäret efter lycka och begäret efter frid.
För egen del tror jag att jag under min uppväxt såg en nedärvd brist, sedan generationer tillbaka, som gick ut på att det saknades något som reglerade möjligheten till frid och möjligheten för alla att känna sig lyckliga. Därför tog jag på mig att bli den som skapade frid och såg till att alla känner sig sedda, hörda och bekräftade.
Enligt den sufiska modellen fortsätter man sen som vuxen att se samma uppdrag i alla konstellationer man hamnar i. Vilket är rimligt. För ett barn är familjen lika med världen. Upplevelsen där blir därför grunden till ens världsbild (och självbild och gudsbild) och man ser därför allt som händer i det ljuset.
Den sufiska modellen och mitt experiment
Nu, i skenet av den sufiska modellen, förstår jag varför jag reagerade som jag gjorde under den händelse 2021 som ledde fram till experimentet där jag släppte taget om allt. Det var en situation på jobbet där alla plötsligt blev väldigt arga, självupptagna, ogina och jäkligt otrevliga mot varandra och min reaktion på detta var bortom alla rimliga proportioner. Jag blev helt förtvivlad och ledsen på gränsen till att vilja avsluta allt där och då. Jag grät och grät och fick kämpa för att inte bryta ihop av en påträngande ångest och jag kunde för allt i världen inte fatta varför jag reagerade som jag gjorde.
Händelsen raserade helt enkelt min världsbild, självbild och gudsbild på samma gång. När situationen kollapsade in i allt jag såg mig ansvarig för blev det väldigt tydligt att jag inte bara misslyckats i mitt uppdrag – uppdraget var dessutom en illusion. Tron på att jag på något magiskt sätt kunde styra alla till att bli på gott humör så att de blev hänsynsfulla mot varandra fick sig en total knäck. Inte undra på att jag gav upp helt och hållet!
Beslutet som följde, att aldrig mer försöka styra något mot en särskild utkomst, gjorde att jag befriades från den världsbild jag levt med som liten. Jag förstod det inte då men plötsligt gick inte all energi åt till att tolka vad alla känner, tänker, vill och planerar att göra. Istället öppnades möjligheten att på riktigt se vad som pågick framför mig.
Det ironiska är att jag nu för första gången faktiskt gör det jag såg som mitt uppdrag att få alla andra att göra: jag var lyhörd och hänsynsfull mot andra och jag lyssnade in och mötte alla på riktigt, som de är. Tidigare har jag hänsynslöst försökt styra alla att bli på ett sätt som jag bestämt är det ideala för att miljön ska vara bra för alla.
När jag slutade med mina strategier, det vill säga att hålla mig passiv till min åsikt och vilja och betona andras perspektiv på allt frigjorde jag inte bara mig själv utan också alla andra omkring mig. De förvandlades. Situationerna jag var i löste sig så himla bra. Människor blev mer avslappnade, gladare, och mer sig själva omkring mig. Miljön blev tusen gånger bättre för att alla ska få sina fem begär tillfredsställda.
Det fina var också att jag fick kontakt med hur jag egentligen såg på situationen. Jag såg allt med en ny ”klarsyn” och höll inte tillbaka med hur jag tyckte att vi kunde lösa saker. Allt sådant hade jag förpassat till ”skuggan” och såg som dominant, påträngande och konfliktskapande. Det jag sa var för första gången genuint uppriktigt och inte inlindat och smått förljuget.
Ur ett sufiskt psykologiskt perspektiv gav jag också plats för mitt verkliga uppdrag som jag glömt bort när jag gjorde mig upptagen med mitt självpåtagna uppdrag. Ur mitt inre kunde den undantryckta förmågan till ett andligt perspektiv kliva fram. När egots ”lilla vilja” inte längre skymde kunde Självets större Vilja ta plats och saker ordnade sig precis som de skulle utan mitt motstånd som frammanade onödig friktion och lidande.
Återfallen
När jag får ”återfall” är det så tydligt att jag återigen tar på mig det grandiosa uppdraget att mäkla fred och hantera allas humör och stämning. Det är en djupt rotad reflex. Det enda som kan lindra den är att jag försöker upprätthålla överlämnandet som var nyckeln i experimentet. Jag gör det genom att börja morgonen med meditation där jag låter handflatorna vara öppna som en symbol för att jag inte försöker greppa och styra. Antingen gör jag det hemma med ljus och rökelse eller så sluter jag ögonen på tåget på väg till jobbet. Jag brukar böja huvudet lätt eller, om känslan av oro och förtvivlan är stor, knäböjer jag med pannan mot marken. Gesten bryter högmodet och öppnar för ödmjukhet inför det större som jag inte vet något om. Och det befriar mig från det betungande ansvaret att kontrollera allt.
Min gudsbild har gått från en tanke om en kraft i naturen som inte bryr sig om något annat än att upprätt hålla liv, till en bild av en livskraft som söker förmåga/kraft, kunskap, lycka och frid, det vill säga sig självt. Och jag har en viktig roll att fylla i den strävan och på så vis kommer de fem begären att tillfredsställa sig av sig självt och på ett beständigare sätt.
Genom att ta det här steget har livet förvandlats till Livet med stort L. Små saker blir mer spännande. Vardagsmystik har uppstått. Att jag fått vara med om det gör det lättare att ta sig igenom de mörkare perioderna när min gamla drivrutin får fäste igen. Kanske kommer det alltid att vara ett av- eller på-läge framöver. Jag vet inte.
Vilken är din dolda världsbild?
Utforska de här frågorna om du vill komma närmare att se vilket uppdrag du kan ha tagit på dig som liten:
- Vilken brist kan du ha identifierat i din familj; vad hotade möjligheten att få de fem begären tillfredsställda?
- Vilket blev ditt eget självpåtagna uppdrag i alla situationer?
- Hur tror du att du kan kontrollera andra att bli som du tror att de måste vara för att du ska få dina fem begär tillfredsställda?
- Och hur formar det din självbild och gudsbild (frånvaron av gudsbild är också en gudsbild)?
- Vad skulle du behöva släppa taget om?
Foto: Saffu/Unsplash