Hur bestäms din identitet? Vem har makten över den? De och många andra frågor dök upp på lördagens filosoficafé om identitet. Ett intressant samtal som lämnade kvar en känsla av att identiteten är ett samspel mellan min inre dialog och den yttre världens blick. Eller är jag något annat än den berättelsen?
Identiteten är som en lök med många lager. Vi pratade om passet, som kan stärka din identitet när du reser. Där står var du är född och i vilket land du har rätt att leva. Där finns också ett foto av dig och det står om du är man eller kvinna. Men är det den identitet du känner att du har?
Sen har vi vårt språk, den kultur och de traditioner vi tillhör. Jag är svensk kan jag säga. Eller jag är dalkulla. Eller är jag det när jag bara växt upp i Dalarna men inte är född där? Är min identitet egentligen jämtländsk?
Språket är nog ganska talande. Där avgörs hur jag uttrycker mig och vilka känslor språket kan slå an. En kulturell identitet sitter nog mycket i semantiken och ordförrådet. Men traditionerna? Idag känns detta med traditioner och vanor så uppluckrade och flytande. Men kanske är det bara för att det är svårt att se utifrån vad som är utmärker och skiljer mig från en tysk, dansk eller lett.
Den brittiske filosofiprofessorn Kwame Anthony Appiah menar att vår identitet är den berättelse vi bygger om oss själva. Berättelsen ger oss kontinuitet, mening och syfte i världen. Där slår vi fast att vi är si eller så, grundat på vad vi sagt, upplevt och gjort tidigare.
Här skulle de existentiella filosoferna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ha protesterat. De menade att vi kan aldrig luta oss tillbaka på en berättelse. Utan det är det vi väljer att göra just nu och just idag som definierar oss. I deras värld kan du alltid bara identifiera dig som en god människa för stunden. Imorgon är en annan dag och det är upp till dig att bevisa din godhet igen.
Idag är det lätt att känna att identitet är viktigare än någonsin. Människor pratar mycket om att hitta sig själv och gör personlighetstester av olika slag. Samtidigt har identitetspolitik blivit centralt både till höger och vänster. Plötsligt är det fokus på vilket kön, vilken etnicitet, nationalitet, religion, klass och intresseyttring du tillhör.
Under lördagens samtal kom vi bland annat fram till att identitetsskapande pågår 24 timmar om dygnet. Att den processen aldrig upphör. Särskilt avgörande är vår inre röst som hörs extra tydligt klockan 3.20 på natten. Den dikterar gärna hur vi är och är oftast ganska hård och dömande. Men en viktig komponent är också omgivningens blick och emottagande av vad vi säger och gör. De sätter spår. Liksom både tunga och glädjefyllda händelser som livet ger oss.
I samtalet framträdde bilden av identiteten som en vinylskiva där både det inre och det yttre hackar fram de spår som berättar vilka vi är. Men frågan om våra inre röster egentligen är våra egna eller om de är speglingar av omvärldens förväntan eller en upprepning av vad omvärlden sagt om oss, förblev obesvarad. Där landade samtalet i att vår identitet var en känsla eller upplevelse av ett jag, ”som en pelare”, sa en deltagare. Och inget är så skönt som när vi kan vara helt som ”den pelaren”, och när omgivningen tar emot och bekräftar just den känslan.
Vi kom därefter in på personer vi mött som verkade särskilt centrerade och trygga i sin identitet. De var alla människor som utstrålade ett särskilt lugn som man ville vara nära och få mer av. Ett exempel som dök upp var ett minne av en släkting som glatt tog emot en bukett ogräs av henne när hon var barn och ställde i en vas på bordet. Minnet hade gett henne en bekräftelse och lugn som hennes egen familj inte kunnat ge under uppväxten.
En slutsats blev att kärlek spelar en viktig roll i ett friskt och tryggt identitetsskapande. Just för att kärlek kan spegla och ta emot vår egen känsla av vilka vi är, både det fullkomliga och ofullkomliga. Det visar också att vi inte kan skapa vår identitet helt på egen hand – vi är alltid också beroende av att tas emot kärleksfullt av andra – annars riskerar vi att ett dömande bemötande bli en del av vår identitet.
Så hur står det till med din känsla av identitet? Hur mycket av den är din och hur mycket är omvärldens etiketter, dömande och förväntningar? Har du en oas med människor som kan spegla och bekräfta dig så som du känner att du är? Eller ser du och hör du dem inte för att den inre kritikerns röst är för hög? Eller är du förblindad av den identitet din familj, dina lärare eller andra gav dig som liten?
Prova att vända på vinylskivan och börja spela in en ny berättelse! För brukade inte B-sidan alltid vara bättre?
(För er som är unga och inte har koll på vad b-sidan var, så var de ”baksidan” på vinylsinglarna. Artisterna vågade ofta lägga mer udda låtar där som kanske aldrig hamnade på det stora albumet. Kents ”Utan dina andetag” var från början en b-sida.)
A mirror receives and reflects back what it sees.
Richard Rohr, amerikansk fransiskanermunk och författare.
It does not judge, adjust, or write commentary.
We are the ones who do that.
A mirror simply reveals.
And invites responsibility.