Jag har slutat titta på nyheter. Jag vet inte längre vad jag ska göra med informationen. Runt om i världen visas en aldrig sinande provkarta på människans förmåga att göra ont. Temat har upptagit tänkare genom alla tider och religioner har bildats för att hålla ondskan i schack. Men vad är ondska? Och vem är ond?
Under morgonen har jag hittat en text som jag skrev när jag besökte Auschwitz för många år sedan. Texten gör mig nedslagen och den får mig att tänka på vad som definierar ondska.
Ju äldre jag har blivit ju mer tror jag att ondskan och godheten finns hos alla som potentialer. De ligger latent tills vi aktiverar dem. Det är ingen särskild människosort, med särskilt DNA som blir onda.
Insikten är obehaglig, men den lägger också ett klargörande filter över ens tankar och handlingar. Det egna ansvaret för varje handling framträder med extra tydlig skärpa och ger livet allvar och tyngd. Vad definierar ondska respektive godhet? Hur ska vi känna igen den?
Här blir det klurigt. För många säger att ondskan dyker upp när förnuftet inte längre får arbeta. Att om vi bara tänker rationellt så håller vi ondskan borta.
Men om det var något som nazityskland var skickliga på så var det väl förnuft och rationellt tänkande. Det var förnuftet som kallt förklarade en människogrupp mer värd än en annan, så pass att det värdet legitimerade för den ena gruppen att döda andra mindre värda grupper av människor. Och det var den strukturerade rationaliteten som gjorde ondskan så effektiv. Med andra ord hjälper varken tanken eller förnuftet när det kommer till att undvika ondska, utan den fungerade väl snarare som en katalysator.
Den existentielle filosofen Emmanuel Levinas såg lösningen i att vi alltid i alla handlingar utgår från det han kallade Den Andre. ”Rättvisa börjar med den andre”, sa han och menade att om vi bara såg medmänniskorna i ögonen och handlade med deras bästa i åtanke så skulle vi skapa en god värld.
Egentligen är vi ju många som klarar av detta fina varje dag. Vi tar oss igenom en hel dag utan att vara onda. Fast är det riktigt sant? Finns det dold ondska i till synes banala handlingar? Går det att säga att tanklöshet gentemot ekosystemet och klimatet är ondska?
Hur ser din onda potential ut? Är alla dina handlingar kärleksfulla handlingar?
Skulle gärna vilja se fler samtal om ”vardagsondskan”.
Auschwitz
Tysta följde vi de rostiga järnvägsspåren in genom grindarna, fram till avlastningsperrongen. Friskt grönt gräs växte mellan de multnande slipersbalkarna. Mot den blå himlen svävade fåglar lojt.Omkring oss sträckte sig kilometrar av nakna skorstensstockar. De låg jämnt utspridda, på exakt avstånd från varandra, i raka rader, utfört på ett vis, som bara ett folk som tror att hela världsordningen vilar på den typen av vardaglig noggrannhet, kan åstadkomma.
Vi kisade i solen. Högt uppe på flera skorstenskrön utmärkte sig stora vita prickar. Men ingen begrep riktigt vad det vita var.
I stillhet försökte vi en stund ta in vad synen som stektes i värmen sa oss; vi sorterade och mindes bilder vi fått oss till livs om den här platsen. Det var här det hände, här i stillheten vi nu såg framför oss. Här var smutsen. Stanken. Svälten. Grymheten. Den skärande sorgen och rädslan. Så svårt att greppa och samtidigt så hissnande klart.
Hjärtat värkte över människans svarta potential. Sådan paradox. Detta att samma händer som slog och svälte människor sedan gick hem till familjer där händerna tröstande smekte barnkinder och kramade kärleksfullt.
Meningslösheten i det hela dallrade ikapp med hettan.
Plötsligt flaxade något stort till, långt bort, och ett par väldiga vingar sträckte ut sig. Och vi förstod. De vita prickarna på skorstenarna var storkar som byggt bon på murstockarna. Storken. Symbolen för mänsklig pånyttfödelse hade funnit platsen lämplig för livet självt.
Även i detta helvete gick livet vidare.
– SW