Samtidens människa vill ha frihet att vara sig själv. Vi har en stark längtan att leva autentiskt. Men vi blir sällan nöjda utan söker snart nya mål som känns mer ”rätt”. Enligt filosofen Schelling beror det på att vi sträcker oss efter saker som för oss längre bort från vårt mål.
Första halvan av livet har vi bråttom att forma vår tillvaro efter hur vi vill ha den. Alla försöker ordna den på bästa sätt utefter de förutsättningar man har. Vi drömmer. Vi vill. Vi längtar och längtan driver oss till att vilja ”skaffa” oss saker. Men ofta när vi nått dem kommer en skavande känsla smygande. Var det här allt? Jag har pengar att köpa saker, att resa för och jag har köpt den där soffan/teven/bilen/gemenskapen jag längtat efter. Hur kommer det sig då att jag inte mår bättre?
Var kommer vår längtan till autenticitet ifrån?
Filosofen F.W.J Schelling menade att poängen med en människas liv är att något större vill framträda för sig själv för att på så vis få kännedom om sig själv (Schellings var kristen men tanken finns även i hinduismen och den judiska kabbalan).
Detta större är något som föregår Gud, som både människan och Gud skapas ur. Schelling kallade detta för Urgrunden och Urgrunden beskrev han som en ännu ovetande vilja: en längtan att bli till något.
I Schellings idé är människan alltså del av en skapelseprocess som vill förverkliga sig själv, och den processen driver vår starka längtan efter mening och att bli något som bidrar till världen.
Den här längtan efter att bli, föder enligt Schelling Gud och människan ur Urgrundens dunkel (ja enligt Schelling skapas Gud också). Med tudelningen sätts en rörelse igång där Gud och människan längtar efter varandra för att det endast är genom varandra de kan bli vad som fattas hos var och en: Gud som är helheten längtar efter att få ta del av det partikulära, som är människan och andra urskiljbara delar i världen medan människan, å andra sidan, längtar efter att ”komma hem” och återigen få uppgå i helheten.
Autenticitet – men ”rätt” autenticitet
Eftersom Urgrunden vill få syn på sig själv som hen verkligen är, blir det alltså viktigt att människor är oförställda och autentiska. Och för att människan ska längta hem och inte vara sig själv nog behövs längtan ”hem”.
Så i processen slänger alltså Schelling in friheten: människan ska kunna välja mellan det äkta och det förställda, men också själen: det behöver finnas en plats som är ”hemma” för att det ska finnas ett ”borta”.
Det här kan låta luddigt. Men i Carl Jungs psykologi står själen för Självet och är den möjlighet vi alla bär att känna oss hela och fria. Egot – vår persona – är då det förställda och det som är ”borta” vilket är en tillvaro som aldrig kan göra oss nöjda. Därmed bär vi en ständig längtan till det autentiska för det är vägen som kommer att föra oss ”hem” till Självet som med Schellings språk är mötesplatsen för återföreningen med Gud.
Det kan hjälpa att se Schellings Gud som en längtande moder. Hon uppfostrar barnet till självständighet och att vilja ut i världen, hon vill också se vad de gör av sitt liv, men samtidigt längtar hon också efter att hen ska komma hem, att de en dag ska se vad hon alltid har varit: en hamn där de är välkomna oavsett, där kärleken är ovillkorlig.
Att hitta vägen hem
Anledningen till att jag skriver det här är känslan av frid och av att ha kommit hem som kom ur att släppa min egen vilja i det experiment jag påbörjat. Och på så vis tror jag att jag för första gången på riktigt mötte det Schelling kallar Gud och som också kan kallas livet. Tidigare har jag alltid velat att livet ska vara något annat än det redan är. Jag har varit färgad av missnöjdhet och därmed inte sett allt det goda som väntade där.
Den viktiga poängen i Schellings modell är att vilsenheten är inbyggd som en förutsättning för att vi också ska kunna hitta rätt. Det är alltså väldigt lätt att låta sig missledas av sin egenvilja och därför viktigt att bli medveten om sig själv. Därför tror jag att autenticitet är avgörande – men ”rätt” autenticitet.
För egen del är jag en person som främst värnat min självständighet och kontroll över olika saker i livet och att bli omtyckt. Den överlevnadsmekanismen har fått mig att göra val som gått rakt emot vad jag längtat mest av allt efter: tillhörighet och att bli mottagen som den jag är.
Min autenticitet byggde alltså först på en personlighet som ”har koll”, som ”vet” och som alltid i alla lägen klarar allt själv. Men som också var anpassningsbar som en kameleont och som i de flesta lägen tryckt undan vad jag känt varit min åsikt och rätt sak att göra. Jag har valt tystnad för att vinna gillande. Och min längtan har jag kanaliserat på saker som ska göra mig sedd.
När jag så gav upp hela min sprattlande kamp att styra livet dit jag ville, hände det fantastiska. Jag fylldes av en självklarhet och visshet som jag inte bara uttryckte utan som också togs emot på det sätt jag längtat efter hela tiden, men inte fått uppleva. I mig uppstod en känsla av att ha kommit ”hem”, att för första gången vara autentisk, utan att egentligen ha rört mig från stället. När jag slutade anstränga mig, slutade jag helt enkelt att avlägsna mig och sjönk tillbaka ”hem” när jag slappnade av. Jag kan inte förklara det på annat sätt.
Hur långt från hem är du?
När som helst under livets gång har vi alltså en möjlighet vakna upp och inse att vi är icke-autentiska.
Var och en av oss vet när det skär sig och skaver i det vi gör och det är tecknen vi har att gå efter. Så länge vi känner ångest (vardagsångest), ängslan, girighet, vrede, illvilja, stolthet, lögner, avundsjuka, högmod är känslor som kan tala om när vi gått snett. Och vi vet att vi gått rätt när vi upplever lugn, lätthet, enkelhet, frihet, medkänsla, kärlek, välvilja och en tillvaro där vi inte hela tiden är självmedvetna. Svåra händelser kan fortfarande hända och de känns svåra men de ruckar inte omkull oss.
På vilket sätt är du icke-autentisk? Vad gör du som leder dig bort från det du längtar efter? Och vilken överlevnadsmekanism behöver du släppa taget om för att komma hem?
Foto: Alex Motoc/Unsplash