Vi vill alla göra kloka val som är autentiska. Vi vill även ha utveckling, kreativitet och mer mening i vårt liv. Men vi vill helst INTE ha de viktigaste ingredienserna som möjliggör för oss att välja rätt riktning och beslut. Vi vill med andra ord ha ett välsmakande liv, men utan salt, kryddor, lök och tillagningstid.
En av de viktigaste sakerna för ett bra beslut är tomhet. Alltså det spelutrymme som uppstår när tillgängliga fakta är på bordet och vi ställs inför våra valmöjligheter. I den stunden av blankhet, om vi ger den plats, finns det något annat än tanken som träder in. Där får våra andra förmågor en möjlighet att verka. Jag tänker på stämningsläget vi känner i kroppen, intuitionen som hämtar sin vishet från våra erfarenheter och känslorna som säger oss vad vi egentligen vill.
Den här tomheten, eller spelutrymmet, är en komponent som är så subtil att vi sällan lägger märke till den. Därför tror vi inte att vi behöver den. Vår samtid hyllar de snabba besluten – som också är också nödvändiga – men som utan övning och kalibrering riskerar att bli mindre bra.
Om vi tänker oss vårt pågående liv som en maträtt som är på tillagning. Då är varje situation som kräver ett val och ett beslut om riktning en möjlighet att börja koka en mer välsmakande måltid. Och vi vet alla att de flesta maträtter smakar bättre om de får tid att koka ihop alla smaker och om vi kryddat ordentligt.
Känslor är en sådan krydda. De är viktiga signaler på vad vi egentligen vill. Men vi avfärdar dem gärna som kletiga och som något som grumlar våra beslut.
Känsloforskaren Susan David som föreläser mycket för företagsledningar vill att vi ska börja se känslor som data och inte direktiv för att vi ska ta dem på allvar. Ja, läs den där meningen igen. Den är så självklar men ändå så revolutionerande. Vi behöver alltså börja se känslor som informationsbärande och inte som impulser som skickar in oss ogenomtänkta beslut.
Om vi inte tar till oss informationen som känslorna bär på, kommer vi att gå miste om att göra besluten hållbara och genomförbara. Reaktioner hos oss själva och medarbetare som inte luftas kommer att påverka resultatet av beslutet. Och vi vet ju alla hur svårt det är att få alla att göra som vi kommit överens om. Viktiga invändningar har inte blivit tagna på allvar och blir sen till grus i maskineriet. Alltså. Om vi hastar förbi våra känslor får vi därför en mindre välsmakande soppa, som kanske också skapar magknip, både hos oss själva och i de relationer som är viktiga på jobbet och hemma.
Löken är en annan omistlig bas i nästan alla maträtter. Otillagad är den kärv och kan få oss att gråta. Vi riskerar också att skära oss på kniven när vi ska hacka den. Precis så är det också med våra erfarenheter. De kan svida lika mycket som löken. Men när den väl har fått svettas i lite smör framträder en söt karamelliserad smak som lyfter alla andra ingredienser. Vi måste alltså våga låta oss göra fel och begå misstag. Ur tårarna, såren och den svidande känslan kommer den ovärderliga intuitionen, stämningsläget som säger oss något viktigt om hur en liknande situation har förlöpt tidigare och vad vi valde och gjorde då.
Men oavsett ingredienser kommer inget i soppan att gifta ihop sig till ett välsmakande resultat om den inte får tillagningstid. Beslutet och riktningen behöver puttra fram. Och ju oftare du gett dig det här spelutrymmet, desto snabbare blir du på att känna de signaler som träder fram ut stämningsläge, känslor och intuition.
Den religiösa gruppen som kallar sig Vännernas samfund eller kväkarna har ett eget namn för det här utrymmet av tomhet. De kan avbryta sina beslutsfattande möten för att ge plats för framkallningstid. Alltså en paus där alla drar sig tillbaka i tystnad för att låta det som sagts och känts ”puttra” en stund. De menar att de i tystnaden kan få fatt i det som behöver göras. Inte genom att tänka utan att bara öppna upp ett blankt fält och se vad som utkristalliserar sig.
Det här är inte så mystiskt som det låter. Alla har den här förmågan men i vår kultur och samtid har vi tappat bort hur vi tar till vara på den. Vi har prioriterat tänkandet för att det andra är för ”fluffigt”. Men testa att sätta dig i stillhet när något i ditt liv, eller på jobbet, känns rörigt och du inte vet vad det är du vill. Och ja, det kräver att du tar plats, och vågar säga till andra att du vill ha den tiden. Men förvånansvärt ofta godtar andra när du säger att du vill ha betänketid. Det är inget konstigt.
Men var uppmärksam på att inte fylla den här tomheten och stillheten med tankar. Prova att bara lyssna inåt. Ställ dig frågan som beslutet gäller högt eller tyst inombords. Vänta sedan in nästa tanke eller känsla. Kanske kommer den i form av en tydlig ”röst”. Eller så är det en bild eller något vagare som du behöver tolka. Men något kommer att komma. Vi fungerar så. Våga prova!
För det är en ofrånkomlig sanning. Att vilja ha kloka, kreativa och hållbara beslut utan att tillsätta avgörande ingredienser som kompletterar utredningar och fakta, är som att vilja ha en välsmakande gryta utan salt, lök, kryddor och utan tid att låta allt koka ihop. Vårt liv, våra relationer liksom resultaten på våra arbetsplatser och vår arbetsmiljö blir också därefter. Och vi får snällt tugga i oss resultatet.