Världen som vi kände den tycks falla i bitar. Tonläget blir allt hårdare, inte bara i politiken, utan också inom oss själva och mellan människor. Filosofen Julia Kristova menar att det vi behöver nu är att finna oss själva i något större än nationer, etnicitet och individualism. Vi behöver kosmopolitismen.
Länge levde åtminstone jag med en känsla av att Sverige och andra delar av västvärlden blev allt mer inkluderande och friare. Men sen hände något. Samhällsdebatten och politiken – även sociala medier – styckades upp av skyttegravar med människor som inte längre kan prata med varandra. Det är som om vi plötsligt är främlingar. Ibland till och med inför oss själva.
Den soppa av främlingsskap verkar bestå av flera ingredienser. Dels har vi såklart den ökade folkförflyttningen. Människor söker asyl och de emigrerar. Personer som kommer från skilda traditioner möts. Men parallellt har vi även en utveckling där arbetslandskapet har förändrats. Allt fler jobb kräver högskoleutbildning och ibland till och med doktorsexamen och jobben som enbart behöver gymnasieexamen blir färre. Utvecklingen driver också jobben ifrån glesbygden och in till stan, eller iväg till länder med lägre löner. Ovanpå det ökar även kvinnorna i chefsroller, inom politiken och i yrken som tidigare var mansdominerade (polisen).
Politiskt har vi stått och stampat på samma fläck länge. Det var längesedan det samtalet handlade om stora visioner. I de senaste valen har debatten mest handlat om vem som kan få lite mer i sin plånbok och att försöka hålla något slags status quo i välfärden.
Sen har vi den existentiella verkligheten. Människor mår psykiskt dåligt i större utsträckning och det finns en växande ensamhet. Vi verkar vara vilse på många plan; ekonomiskt, samhälleligt och själsligt. Vi har dessutom fjärmat oss så långt från ekosystemen som ger oss liv att vi snart inte har något liv.
Förr stod vi alla underställda en Gud. Men efter sekulariseringen har vi försökt hitta människan som det högsta förenande värdet. Först genom att på något sätt likställa alla som medborgare i en nation. Men ganska snart spretade människans mångfald igenom och jämlikheten blev en buffé av olikheter där olikheten är viktigare att peka ut än det som förenar oss. Utöver detta har pengar blivit den nya avguden och det som styr allt.
Läget känns hopplöst. Orsaken enligt den bulgariska filosofen Julia Kristeva är att moderniteten misslyckats med att ge oss nya ideal. Kristeva efterlyser därför sådana som höjer oss över nationer och etnicitet och där vi ser oss som en del av något mycket större.
Lösningen är att ta den drivkraft och längtan som kanaliserades genom religionen och ge den en ny uttrycksform. Som sådan föreslår Julia det hon kallar kosmopolitismen (kosmopoliten är en värdsmedborgare som erkänner olikheter men som inte anser att sådana skiljaktigheter förändrar likställdheten mellan människor).
Men jag tror att en global nation där vi kan bli medborgare är en utopi. Nationerna är en praktisk lösning för att lokalt fördela pengar och resurser och omsorg. Istället tänker jag att detta större som förenar oss skulle kunna vara synen på livet självt.
En global rörelse som sätter planeten och livet på den plats där vi tidigare enbart hade Gud (de som tror på Gud kan troligtvis samsas inom samma rörelse med dem som ”tror på livet” som den högsta kraften) borde vara möjlig. Gretaaktivismen och miljörörelsen i sig tror inte jag är tillräcklig. Det behövs ett överlämnande av sig själv och ett underordnande något större. Det behövs något som ses som heligt – inte för att vi tjänar på det för att vi ska kunna fortsätta leva, utan för att det är stort och absolut i sig, större och viktigare än oss själva. Annars skapas inte den inre känslan av att tillhöra något som enar oss som religionen bar med sig.
Men steget dit kräver dels att vi gör upp med vår självcentrering, både den som avgränsar oss gentemot andra men som också avgränsar oss själva från det vi längtar efter. Vi behöver arbeta med vår egen egocentrism och väcka liv i en kollektivism igen, men nu med Livet som bärare av och mål för våra ideal. Den förändringen är en inre resa som var och en behöver ta ansvar för. Var och en behöver göra upp med sina mörka sidor och sina demoner som står i vägen för ett enande möte med oss själva och världen. Lite grann som det stod vid ingången till oraklet i Delfi: känn dig själv!
Och vem ska forma de nya idealen då? Ska det bildas en formell rörelse med en organisation som gör det? Risken finns ju att människan återigen skapar ett förtryckande regelverk som många religioner gjort tidigare. Kanske är det därför bäst att vi skapar de nya dygderna och för all del synderna för oss själva. En lista som vi kan stämma av med ibland. Men jag önskar också en rörelse med några övergripande ideal som kan ge gemenskap i detta att leva efter Livet som detta större. Annars kan det bli ensamt att vandra den vägen. Helst ska det också gå att göra politik av idealen.
Hur skulle dina egna ideal kunna se ut? Något att fundera på i helgen. Som inspiration skickar jag med de sju dygderna. Vissa känns omoderna (kyskhet), men den kan också tänkas om att gälla annat än sex. Men Måttfullhet känns exempelvis som högaktuell för att komma tillrätta med vår överkonsumtion.
- Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
- Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
- Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
- Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
- Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
- Tålamod – patientia (motsats till vrede)
- Flit – industria (motsats till lättja)
Säker tänker några av er som läser detta att jag är en naiv drömmare. Men jag tror inte jag är den enda.