”Vägen är inte dum,
– Daniel Boyacioglu, Vägen, ur Allt om eld
vägen är inte snäll.
Vägen är vägen.
Man kan inte gå sin egen väg
med vägen,
man kan bara gå vägens.”
Hur gärna vill vi inte kunna styra och ställa.
Undvika smärta och obehag.
Vi gör listor. Vi checkar av och planerar.
Strategierna lurar oss att vi har kontroll.
Men så slår livet till.
En anhörig dör. Vår partner vill skiljas.
Vi blir uppsagda från jobbet.
Och där står vi och trampar luft.
Utan fotfäste i oss själva och verkligheten.
Mitt i skräcken,
när vi tappat kontroll,
kan vi bli blinda.
Vi ser inte längre vilka vägar som är möjliga att gå.
Där kan samtalet ge lite andrum.
Vad är det som känns?
Vad är det som sker?
Vad betyder det som händer?
Vad gör det här med mig?
Inte för att hitta en lösning,
utan för att söka en UPPlösning.
En lösning är en strävan från punkt a till b.
En ambition att något ska bli bättre. Att du ska bli bättre.
Att du ska sluta vara pinsam, rädd och ofullkomlig.
Upplösning, är istället en känslomässig knut som löses upp.
Ditt tidigare jag förpuppas till någonting nytt.
Det är samma du, men nu iklädd ny mening och ny riktning.
Och där, plötsligt, återfinns fast mark under fötterna.
Trampandet, som tidigare sprattlat i luften,
återfår sin verkan,
och skickar dig i en ny riktning.
Så ha tillit till vägen,
ha tålamod.
Låt dig lösas upp!
”Något händer
– Daniel Boyacioglu, Vägen, ur Allt om eld
när du slutar arbeta mot klockan
och börjar jobba med vägen,”