Tröttar sociala sammanhang ut dig? Funderar du på om du är introvert eller högkänslig? Kanske blir du, precis som jag, helt enkelt trött av att hålla dig själv tillbaka och hålla koll på alla omkring dig. Och på köpet tappar du bort dig själv.
Sociala sammanhang i överflöd har varit något jag ogillat tidigare. Det kunde göra mig helt slut. Särskilt om det var på nya platser och med många nya människor.
Jag brukade tänka att jag nog var introvert som kände så. Lite extra känslig kanske. Men så insåg jag något som var ganska smärtsamt att inse: att jag helt enkelt tappade bort mig själv bland andra. Min trötthet var ingen ”diagnos”. Det var min brist på självkännedom och självhävdelse som kostade på för mycket.
Idag är det inte så. För det mesta. Men jag kan falla tillbaka ibland om jag inte förblir grundad i min kropp. Det låter kanske flummigt. Men hur reagerar du i sådana sammanhang? Observera dig själv när du är i ett sammanhang du inte är van med. På en fest eller på en konferens. Förblir du grundad i dig själv och kan hänge dig åt det som händer i rummet? Eller pågår ett febrilt vaktande på dig själv och en utmätning av andra?
Att upptäcka en sådan pinsamhet, var för mig öppningen till att faktiskt lära känna mig själv. Jag började notera i sociala sammanhang var min uppmärksamhet befann sig. Och kunde lägga märke till att jag övergav mina egna tankar istället för att uttrycka dem. Inte inom alla områden, utan bara de allra mest känsliga, de som gjorde att jag stack ut.
Jag upptäckte också en pinsam angelägenhet om att bli gillad. Och med den ett ihärdigt arbete att läsa av andras uttryck och tolka deras ord. Jag blir trött bara av att skriva om det. Ser så tydligt nu hur ofri jag gjorde mig själv. Fast helt omedvetet. Samtidigt som jag längtade efter att känna mig grundad i MIN vilja och MITT sätt att vara. För det är frihet.
Skrev den här texten när jag försökte komma underfund med mitt beteende. Kanske känns du igen dig också?:
Jag tycker inte om att förflytta mig.
Att ”ta sig” någonstans förtar mig.
Utspottad på en ny plats,
måste jag börja om,
från en början
jag själv måste skapa.
Jag måste stega ut
och pröva det nya rummets bärighet,
sondera intentioner och vibrationer,
göra enkät och mäta varelserna som befolkar;
förstå vilka de är.
Utan de koordinaterna,
vet jag inte var jag är själv.
Önskar jag lämnade det hemtama
med samma lätthet som andra verkar göra.
Men jag tycks alltid glömma
att packa ner mig själv.
Ängslas sen över sådant som saknas.
Och sen måste jag än en gång,
gå igenom mödan,
att hitta konturerna av andras form,
för att förstå var jag börjar,
och var andra slutar.
-SW