Varför tänker vi ofta sönder det som är bra? Gärna när vi har det som bäst. När vi minst anar det greppar tankeskräpet tag i oss och drar med oss i en destruktiv nedåtgående spiral. Och plötsligt känns allt olustigt igen. Varför är det så?
Det sägs att den mänskliga hjärnan snabbt minns det som är dåligt i livet, men att det krävs många minuters medveten uppmärksamhet för att pränta in det som är gott.
Vi verkar dessutom vara programmerade för att inte kunna njuta någon längre tid av de goda stunderna i livet. Många av oss har en fallenhet att snabbt återvända till ett tänkande som får oss att oroa oss eller må lite dåligt. De gångerna känns det som om orostankarna är ett beroende.
Det goda finns ofta där rakt framför våra ögon. I det lilla. I det vardagliga. Men när tankeskräpet tjatat igång tycks det skymma allt som är bra.
Idag i novembermörkret kom jag att tänka på det här mänskliga beteendet. Allt i mitt liv är egentligen riktigt fint, och ändå kom jag på mig själv med att falla in i deppiga tankar. Åkte därför hem och skrev en text, vi kan kalla den en ”best of” eller en ”medley”, hopsatt av eget tankeskräp och sådant jag förstått att andra gärna tuggar runt. Håll till godo. Kanske dras ni med ner i mörkret ni också, eller så kan ni dra på munnen en smula över det absurda i alltihop?
DÅ TAR VI EN VÄNDA TILL DÅ…
”Det händer ibland att jag har det bra.
Det kan vara en stund i soffan,
med en bra bok,
och en rykande kopp te.
Ute virvlar snöflingorna lätt
och den fuktiga veden knäpper trivsamt.
Ingen led värker.
Till och med korsryggen är tyst.
Men så minns jag.
Det finns gamla oförrätter att älta vidare,
sårande ord att spela upp på repeat.
Och nog har jag lite knapert,
och väl tomt på kontona
nu när världsekonomin snart brakar ihop?
Jag borde fundera på pensionen.
Sen ringer ju aldrig barnen.
Ingen av de andra vännerna heller.
Det är bara mamma som ringer,
och hon fick ju gärna låta bli.
Om hon inte ringer för att säga förlåt förstås.
De gamla synderna vill också vara med:
jag borde inte…, om jag ändå… och så vidare.
För att inte tala om döden.
Den borde jag tänka på.
Den är ju här snart.
På ett eller annat sätt.
Och plötsligt är teet kallt.
Veden slocknar och kylan drar in längs golvet,
Och gör det inte lite ont
i ryggen nu när jag känner efter?”