Tänk om det vi tänkt om våra tankar inte stämmer? Om tankarna är en kroppslig funktion som alla andra och om de definierar mig lika lite som min njure eller lever. Att vi borde ta dem med en nypa salt och göra annorlunda när vi tar oss fram i livet?
Den senaste tiden har jag funderat en del på hur pålitliga våra tankar är. Mest på grund av det experiment jag tänker göra (Läs mer om experimentet här).
Jag tror fortfarande tänkande är bra. Men tankar i sig verkar trots det inte vara det bästa verktyget för att snickra ihop ett gott liv. De tycks alltför fyllda av grums som leder mig fel. När jag tror att jag rättar till ett problem, verkar jag istället skapa helt nya problem och när jag vill undvika något tycks jag istället skapa just det jag försöker undvika.
Därför börjar jag tro att jag tillskrivit tankarna fel roll och jag har låtit dem styra alldeles för mycket. Och att jag behöver söka efter ett nytt sätt att ta mig fram i livet.
Det opålitliga i tankar
För att du ska förstå bättre varför jag inte riktigt litar på mina tankar längre kan du göra ett enkelt tankeexperiment. Sätt dig bekvämt. Slut dina ögon och ta ett djupt andetag. Rikta din uppmärksamhet mot dina tankar. Ställ frågan till dig själv: Vad kommer att bli min nästa tanke? Sen väntar du och ser.
Var det något vettigt? Var det något som du kunde förutsäga?
För mig har det där experimentet visat att tankar ploppar upp automatiskt. Och att de ofta är meningslösa. De verkar höra till ett system som sköter sig självt precis som andningen men som jag kan gå in och aktivt styra om jag vill. Men inte helt. För det finns alltid en automatisk del som tränger sig på till slut och som inte går att stänga av.
Och precis så är det med flera sorters tankar. De slår på. Närhelst jag minst önskar det. När jag mediterar. När jag står inför en prestation. När jag mött hårda ord från någon. Då uppstår en strid ström varav det mesta inte verkar ha med nutiden att göra. De är istället fyllda av tidigare erfarenheter och gamla idéer grundade i barndomen. Där finns hitlåtar som: Jag är värdelös; Det borde inte kännas så här; Då blir de arga och Om alla bara gjorde som jag vill skulle världen vara bättre.
Gemensamt med alla de där är att de projicerar en förväntning på världen att den borde vara på ett visst sätt som JAG tycker. De baseras alla på mitt ego; min persona och mina skuggsidor. Med det upplägget är det inte konstigt att jag så ofta blir besviken och känner mig bedragen, skamfylld, avvisad och kränkt. Jag har ju själv skrivit om hur det här styr (läs gärna om vår inre domstol).
Ändå tar jag oftast mina tankar på allvar och tycker att de speglar verkligheten och jag gör mina val därefter. Trots att impulserna som ryms i tankarna till stor del är baserade på det som var förr, inte det som faktiskt äger rum framför mig just nu. Troligtvis finns en hel del känslor som kvalar in som opålitliga också.
Men hur gör jag då istället? Hur ska jag orientera mig då?
Jag har tidigare skrivit om intuition här i bloggen. Och det är något jag alltid tänkt att vi behöver sätta vår tillit till i större utsträckning. Men nu börjar jag tänka att det kanske inte heller är tillräckligt i sig, liksom jag också gör med tankar. För nu har jag provat intuition ett tag. Och det har till viss del gjort mig skickligare i att leva ett gott liv, men mycket haltar fortfarande. Det verkar behövas något mer i formeln.
Viktor Frankl och ett annan sätt
En tänkare som beskrivit mitt dilemma träffsäkert – att jag upplever att mina gamla tankar står i vägen för mig själv – är Viktor Frankl (har nyligen köpt en bok, mest för att jag alltid varit intresserad av Frankl, och var alltså inte beredd på att den skulle vara så träffsäker för den livssituation jag är inne i just nu).
Frankl ansåg att vi borde låta oss styras mer av det han kallade det äkta samvetet. Det är en slags kompass som springer ur en omedveten del av oss själva. Och som jag i mina ord tolkar som intuition.
Problemet, menar Frankl, är att det äkta samvetet kan fördunklas om vi fastnar i hyperreflektion, vilket är en överdriven uppmärksamhet på oss själva och tankar om oss själva. Då kan vi inte tänka klart kring vad som behöver göras. Lösningen är då att vi behöver dereflektera, alltså vända oss utåt mot omvärlden.
Det här kan först verka lite motsägelsefullt. För att finna mig till rätta i mitt eget liv föreslår han alltså att jag ska glömma mig själv för en stund och vända mig utåt mot omvärlden. Men han menade faktiskt, baserat på sin egen livserfarenhet från koncentrationslägren, att vägen till det som känns mest hemma, går via den Andra, alltså det utanför oss.
Orsaken är att vi enligt honom är kopplade till något han kallade den noetiska dimensionen. Det är hans namn för något som är större än oss själva (med andra ord: vår andliga del, som inte behöver tolkas religiöst utan där jag tänker att man lika gärna kan använda existentiella psykologins ord livskänslan).
Vägen till ett gott liv med mening kan alltså inte tänks fram logiskt, utan vi behöver snarare sänka tankarnas volym för att få syn på den uppgift som livet bjuder in oss till i varje stund och som vi har möjlighet att svara an till. Och den uppgiften kommer inte från oss själva, utan från livet. Frankl beskrev det som att livet har en uppgiftskaraktär, och att det i uppgifterna också går att hitta en större mening för oss själva.
Och det är just det här jag ska prova i mitt experiment. För jag tror att detta större, det livet bjuder in mig till, det som jag inte kontrollerar själv, också kan visa sig vara det bästa för mig själv. Även om en del av mig gör motstånd och tycker att det blir för passivt. Vi får se.
PS: Om du vill läsa en fantastiskt fin liten bok som kärnfullt och genialiskt enkelt beskriver Frankls tankar kring mening så rekommenderar jag Att vara människa – livsfilosofi utifrån Viktor E. Frankl av Sofia Wrangsjö, en av mina filosoficafékollegor.
Foto: Diz Play/Unsplash