På tal om ökat antal sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa – hos både unga och vuxna. Tänk om det är brist på möjligheter till eget ansvar och chanser att att använda vårt omdöme som gör oss sköra? Vi kanske helt enkelt fått träna för lite och har blivit för ängsliga?
Gårdagens inlägg som ungas ökade psykiska ohälsa i arbetslivet får mig att tänka på när yngsta sonen började i förskoleklass. Fritidspersonalen berättade att de hittat en sexåring gråtandes ute på skolgården. När de frågade vad som hänt svarade han: ”Jag vet inte hur långt jag får gå. Det finns inget staket.”
Den lilla pojken klarade inte pressen att tänka själv och att ta ansvar för vad han gjorde. Åren på dagis med staket och grindar överallt hade inte tränat honom att öva sitt omdöme. Och tänker man efter är ser det ut lite så för vuxna också. Framför allt på arbetsplatser. Det finns manualer, strategier, handlingsplaner och policys för allt. De är vuxenvärldens grindar och staket.
Det jag tror vi behöver mer av är tillfällen där vi tänkt efter vad vi själva anser är rätt och riktigt och sen fått agera efter det – och situationer där vi fått stå för konsekvenserna även om det är jobbigt.
Det jag tror vi behöver mer av är tillfällen där vi tänkt efter vad vi själva anser är rätt och riktigt och sen fått agera efter det – och situationer där vi fått stå för konsekvenserna även om det är jobbigt. Och jag menar inte tillfällen att välja sådant som värdeord, vad vi ska göra på personaldagen eller yttra sig kring förändringar. Jag menar att på riktigt få styra och agera för att uppnå organisationens mål.
Ohållbart. Anarki. Tänker nog många. Ja om fältet vore helt fritt. Riktlinjer i någon form är såklart bra. Men de är något annat än plank och grindar. Riktlinjer är mer gårdsgräns i form av gräsmatta som har ett avslut eller en låg häck med öppningar här och där.
Ansvar är ett sätt att bli tydlig som människa och person. Om vi inte får en chans att ta ansvar blir vi halvfärdiga som människor.
Ansvar är att få svara an mot livet som möter en. Ansvar är ett sätt att bli tydlig som människa och person. Om vi inte får en chans att ta ansvar blir vi halvfärdiga som människor. Vi pratar mycket om rättigheter och missar kanske att ansvaret är det som ger stadga, trygghet och säkerhet inför livet.
Tycker därför att utvecklingen mot AI med självstyrande bilar och beslutsrobotar borde göra oss oroliga. Det vi förlorar är möjligheter att ta ansvar. Det vi får är istället fler möjligheter att skylla på något annat än oss själva. Och kanske kommer fler av oss i framtiden då stå gråtandes på skolgården när vi möts av situationer där vi riskerar att behöva stå för ett eget beslut?