Ilskan rusar. Paniken växer. Du vet vad du borde göra för du har läst på. Du kan bättre. Men reaktionen har dig i sitt grepp. Hur ska du kunna bryta det som pågår? Hur ska få en chans att tänka klart?
Livet kastar ständigt in oss i nya jobbiga situationer. Det kan vara konflikter med andra, ångestattacker, eller mörkt självhat. Vi har alla sådana som är ofta återkommande. Kanske så ofta att vi tagit hjälp för att de ska bli bättre. Vi har gått kurser, läst böcker eller träffat någon för samtal. Vi vet hur vi ska göra. Ändå fångar en reaktion oss blixtsnabbt. Sen står vi där och upprepar samma beteende. Det som händer genomsyrar oss ut i varje fiber. Vi känner. Vi reagerar. Vi säger saker. Våra tankar kan inte tänka annat. Vi är fast i ett uppkört gammalt hjulspår; en skiva som går på repeat; hur ska vi då kunna kliva fram som kapten och ge situationen en annan slutdestination än det haveri som vi brukar hamna i? Det är som Simone de Beauvoir sa: ”Hur ska man kunna återfinna sitt oberoende mitt inne i en beroendeställning?”
Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi (och deckarförfattare) hamnade till sin förvåning själv i depression och ångestattacker. Trots all kunskap om mindfulness och hur man ska ta sig ur nedstämdhet var hon fast. Men mitt i de svåra tankarna upptäckte hon en väg ut. Hon började prata med sig själv i tredje person. På så vis kunde hon bli sin egen vägledare ut ur ångestattacker och mörka tankespiraler.
Vanligtvis skulle hon ha ringt i de terapeutiska varningsklockorna. Är man inte lite galen om man pratar till sig själv så? Är inte det att dissociera, d v s ett psykologiskt tillstånd där en person avskärmar sig från sina upplevelser? Sådant som personer med svåra diagnoser som schizofreni har?
Men att säga till sig själv; ”Nu känner hon så här, nu bränner det i hjärttrakten eller nu rusar pulsen, och nu tänker hon att han är en idiot, nu tänker hon återigen att hon är ful och värdelös”…, är en möjlighet att skapa andrum för sig själv. Det är inte att avskärma sig, utan att ge sig chansen att kliva åt sidan en stund och se med klarare blick på det som pågår. Och var detaljerad med både vad du tänker, känner och gör. På så vis vidgas andrummet.
Lägg märke till att du ska prata till dig själv som ”hon” eller ”han” eller ”hen”. För om du pratar till dig själv som ”du” finns risken att du låter anklagande och hård. Det är så rösten på axeln brukar låta när den rackar ner på dig: ”Nu gör du sådär igen…” och så vidare. Att säga ”hon” eller ”han” ger en annan ton som rymmer mer möjlighet att känna medlidande med sig själv.
Jag har provat det här. När känslorna rusar och styr en, är det verkligen en möjlighet att ta tillbaka ratten. Det fungerar inte alltid omedelbart. Ofta har jag kommit en bit in i reaktionen innan jag minns. Det är som om jag plötsligt då ser fönstret; ”Just ja, du kan öppna upp och låta lite kall luft kyla ner alltihop”. Och när jag pratat med mig själv en stund, lugnar för det mesta de värsta känslorna ner sig. Jag kan börja säga andra saker än de som låg och väntade på tungspetsen. Jag kan låta bli att göra det som jag vet inte är bra.
Så prata till dig själv. Du kan börja redan nu, innan du är fast i en reaktion. Det kommer att kännas lite knasigt först. Lite som när jag var liten och hörde min egen mormor prata högt med sig själv i köket. Men det är ett fint sätt att ta hand om sig själv. Ett sätt att lära känna sig själv som sin egen vän.
Det intressanta är att den här sättet att kommunicera med sig själv också väcker tankar om vem som pratar till vem? Vem är det sansade iakttagande jaget som tittar på det upprörda, fäktande jaget? För mitt lugna iakttagande jag finns alltid där och är tillgänglig, trots att jaget som är fullt av mörka känslor också pågår samtidigt. Vem av dem är jag egentligen, eller är jag båda?