Självhat bygger i grunden på snäva tankar om hur man måste vara för att accepteras. Och att ändra tankar kräver mycket arbete. Men det finns en annan väg som också funkar, även om den låter för bra för att vara sann. Och den går via förlåtelse.
Så gott som alla trillar emellanåt ner i en hål av självhat, där tankar om värdelöshet och otillräcklighet härjar. Ibland drabbas vi också av rent fysisk avsmak riktad mot oss själva. Och det här är en frätande hemsk känsla.
Men självhatet kan också komma som små dagliga viskningar, en röst som påminner oss om att vi är fel, defekta och att vi aldrig kan göra rätt eller vara rätt: ”Du borde inte ha sagt sådär!”, ”Du kommer att göra bort dig!”, ”Du äter för mycket/är för svag/korkad etc, etc”.
Självhatet kan också ikläda sig en mer dold och oväntad form, för självhatet spelar roll när du känner irritation eller ilska över andras beteenden. När du stör dig på andra är det egentligen dig själv du stör dig på.
Till en början kan det här låta konstigt. Men ditt Ego jobbar hårt på att lätta på den börda, som det faktiskt är, att tro att man är defekt. Och ett effektivt sätt är att projicera ut den skulden på någon annan för att slippa den själv.
Och här gäller det att förstå att två saker kan vara sanna samtidigt.
Den du stör dig på kan ha gjort något som inte är bra, men det är ändå främst dig själv din ilska och irritation riktar sig mot. Kraften i din reaktion är det som avslöjar att det är självhat och självreglering inblandat i det hela. För vi har en tendens att reagera starkt när vi konfronteras med vår egen skugga hos oss själva eller andra.
Hade det enbart handlat om att en person gjort fel hade du kunnat bemöta händelsen på ett sakligt sätt för att korrigera det du tycker ha blivit fel och det hade troligtvis inte uppstått någon jobbig situation.
Men när korrigeringen tar avstamp i en känsla av irritation, ilska, rädsla, ångest, vanmakt, självgodhet, högmod, uppgivenhet eller andra jämförande känslor (som syftar till att antingen höja egot eller sänka det i förhållande till någon annan) tycks det omedelbart väcka Egot och självhatet i Den Andre. Det är som att vi omedvetet känner att vi bedöms och vägs på en våg och det gör att vi vill värja oss (det är i alla fall min erfarenhet från mitt experiment). Och den här känslan av att dömas är det som utlöser en icke-konstruktiv konflikt som sliter isär istället för att lösa ett problem.
Hårt arbete, genväg eller både ock?
För att komma ur den här onda cirkeln finns två vägar. Dels kan du jobba med dina föreställningarna som säger att du måste/borde/ska vara på ett visst sätt och bit för bit frigöra både dig själv och även andra från effekterna av dem, d v s både det självhat du riktar mot dig själv och den förvridna projektion som gör att du attackerar andra som uppvisar det du ”hatar” hos dig själv.
Men du kan också använda förlåtelse som en genväg. Och det är en väg som fungerar förvånansvärt snabbt och bra. Men det kräver att du kan lägga dina attackerande tankar mot dig själv eller Den Andre åt sidan.
Bestäm dig för att prova. Så fort du känner att du tänker något nedsättande eller dömande om dig själv, lägg inte kraft på att anklaga dig för att du återigen tänker på det här viset. Förlåt dig själv helt enkelt. Säg högt eller tyst för dig själv: ”Jag förlåter mig för att jag dömer mig själv igen” eller om du faktiskt gjort något mindre bra ”Jag förlåter mig för att jag gjorde xxx”. Och samma sak så snart du känner hur ilskan eller irritationen bubblar upp i kön till kassan, på jobbmötet eller när din partner inte har gjort det hen ska. Säg högt eller tyst för dig själv: ”Jag förlåter dig för att du gör xxx mot mig”. Det här brukar ha en dramatisk effekt på den upprördhet du känner. Allt brukar lugna sig.
Först därefter kan du göra det som eventuellt måste göras: påpeka att något borde göras annorlunda eller säga till någon att de behöver göra om något. När ditt humör är annorlunda tas också det du säger emot på ett helt annat sätt än om du varit i affekt.
Om du provar förlåtelse gäller det att komma ihåg att vare sig det rör sig om attack mot dig själv eller om du går vägen via en annan, är den gemensamma nämnaren att attacken bottnar i Egots försök att bli accepterad. Attacken är baserad på en föreställning om HUR NÅGOT BORDE VARA som grundar sig på ett barns tolkning av vad som gäller i världen för att inte bli avvisad. Och varje attack av självhat syftar till att hålla dig på plats inom den här ramen av HUR MAN MÅSTE VARA.
Så när du förlåter Den Andre förlåta du dig själv på en gång och hjälper er båda att bli fria din projektion som syftar till att bestraffa er båda för att ha brutit mot HUR MAN MÅSTE VARA. Och när du förlåtit är det som om projektionen går upp i rök och plötsligt får du en annan blick där det mesta flyter på och människor är riktigt enkla att ha att göra med.
Det ger såklart en djupare effekt om du samtidigt som du provar förlåtelsen jobbar på dina egna föreställningar. Då kommer du snabbt att märka skillnad. Bit för bit blir du mer fri att vara dig själv, och se vad det faktiskt innebär. Sen vill du inte gå tillbaka till ditt gamla sätt att vara.
Hoppas det här blev begripligt. Jag hoppas att den som har frågor vågar ställa dem, för det här temat är viktigt för mig. Mejla eller skriv via messenger.
Jag har upplevt skillnaden som förlåtelsen kan göra och önskar att andra skulle göra detsamma. Det kan låta för enkelt för att vara sant. Nästan som ett mirakel och så kan det kännas när lugnet sänker sig väldigt snabbt. Uppriktig förlåtelse tycks på riktigt ha den effekten. Det är ett mycket kraftfullt sätt att lindra det egna lidandet och frigöra både sig själv och andra på det sätt de flesta drömmer om.
Foto: Ante Gudelj/Unsplash