Ser vi vår verklighet utifrån tillståndet i vårt psyke? Det menade i alla fall Carl Jung och med tiden har det också blivit en slutsats jag drar av mitt experiment. När jag gick från rädslodriven till att visa nyfiken tillit, förändrades också min omvärld radikalt, mitt framför mina ögon. Först nu börjar jag förstå vad som hände.
När jag bestämde mig för att sluta försöka styra mitt liv i en särskild riktning och istället börja flyta med i det som händer visste jag inte riktigt vad jag skulle åstadkomma med mitt experiment. Men någonstans hoppades jag nog att livet skulle föra med sig saker som i sig skulle göra mig stabilare och lugnare och mer tillfreds, att jag skulle slippa må dåligt emellanåt.
Det jag var helt oförberedd på var hur omvärlden skulle komma att förändras. Och jag med den. Förändringen från att känna tröghet inombords och uppleva en avvisande hård värld till att känna lätthet och glädje och se en vänlig värld överrumplade mig. Sju månader senare famlar jag fortfarande efter vad som egentligen hände och vad alltihopa betyder.
Det här radikala förändringen har fått mig att fundera över något som Jung påstod. Han sa att det som händer psykologiskt är den verkliga verkligheten för psyket (ur intervju med Marie-Louise von Franz en av Jungs elever, ur Forever Jung, Jonathan Cott).
Enligt Jung finns alltså ursprunget till hur världen ter sig i mitt eget psyke. Och för mig kan det förklara att människor i min omgivning ”förändrades” efter mitt experiment. Det skedde helt enkelt en förändring i mitt psyke, och den förändringen ändrade hur världen ter sig för mig. Resultatet blev att allt såg och bokstavligen kändes annorlunda.
Den springande punkten tror jag var att jag bestämde mig för att lita på världen. Jag gick från att själv vara avvisande till att vara i samexistens. Det innebar en radikalt förändrad inställning till omvärlden. Beslutet innebar att jag fick lägga min rädsla för, den i mina ögon, avvisande omvärlden åt sidan och istället våga närma mig världen med tillit och tro att den faktiskt kunde vilja mig väl, utan att jag behövde kämpa för det.
Tänk er själva vilken attitydförändring det innebär utåt. En rädd människa håller upp ett helt försvarsverk och det kan skapa en motreaktion hos den som blir bemött på det viset, utan att denne kanske själv ha menat att attackera.
Genom mitt försvarsverk skapade jag på så vis själv, vid många tillfällen, den värld jag var rädd för. Ett slags skenverklighet baserad på min rädsla. Och allt tog avstamp i min övertygelse om att alla närsomhelst kunde bli arga på mig om inte jag styrde vad de tyckte och tänkte om mig. För att skydda mig ville jag vara duktig, produktiv, snäll, flexibel, behaglig o s v.
Nu när jag istället valt att flyta med i det som händer i livet, behöver jag gå in i varje situation med en närvarande, öppen och nyfiken attityd. Jag behöver vara beredd på vad som ska hända. Mitt val att visa tillit till det som händer skapar engagemang och intresse för att delta i det viktiga som vill bli till i varje stund. Den omställningen har öppnat upp världen för mig.
Jag tror att jag blir avväpnande för dem jag möter. Min framtoning blir oskyldig och uppriktigt intresserad istället för defensivt försvarande eller inställsam som tidigare. En avväpnande människa framkallar inte försvarsverket i andra människor. Det bjuder istället in den andre att också möta mig och situationen med en klarare blick. Ingen av oss behöver färga den med negativa föreställningar om den eller varandra.
Bieffekten har blivit att jag faktiskt också ser allt annorlunda. Inte så att människor, hus och saker ser annorlunda ut, men de ter sig annorlunda. Det är en slags ny klarsyn. Och jag ser det som behöver göras istället för att vara upptagen med att styra alla att inte blir arga på mig. Saker löser sig till det bättre, mycket bättre än mina egna måsten, borden och ska:n.
Det är roligare och lättare att leva utan försvarsverk. Jag ser fram emot varje dag. Det är kul att se vad som ska korsa min väg och vad jag kan vara delaktig i. Den känslan är mycket skönare än att vakna och tänka hur jag vill att dagen ska bli – för då kommer även alla tankar på allt jag måste göra för att det ska bli så.
Jag märker också hur mycket klokt jag har inom mig som jag missat tidigare då jag var upptagen med att fokusera på fel saker. Jag gillar helt enkelt bättre den jag är utan hela försvarsapparaten. Och det verkar också omvärlden göra.
Hur ser ditt försvarsverk ut? Vilken verklighet skapar det för dig och vilka problem får du som följd? Hör gärna av dig om du provat och har något du vill dela. Och har du något du undrar över så skriv gärna och fråga.
För egen del fortsätter både experimentet och mina funderingar kring vad det innebär. Och jag tror att jag kommer att fortsätta att berätta om min upplevelse på olika sätt. Och prata mer om Carl Jung. Min respekt för hans verk bara växer. Han är oförtjänt åsidosatt här i Sverige. Förmodligen för att han är för andlig, orationell och ovetenskaplig för oss. Men psyket är outgrundligt och svårt att mäta. Och tur är väl det, för då får vi behålla mysteriet som vi är.
Foto: JP Korpa/Unsplash