Saker går bra, sen krånglar plötsligt allt. Du vill men blir trött, kommer i konflikt, mår dåligt, tappar lusten eller känner dig överhopad av andra viktiga saker att göra. Känner du igen dig? Om det händer ofta och det ser likadant ut kan du ha ett mönster som i grunden är ett självsabotage.
Alla vill vi nå till en punkt där allt bara flyter på. Men ibland känns det hopplöst. Vi vill men det går inte. Det kan handla om försök att hitta en partner eller ett jobb. Det kan röra sig om studier, eget företagande eller kreativt skapande. Eller kanske något så vardagligt som städning eller diskande. Ofta rör det sig om något du verkligen vill.
Det kan vara så att du har svårt att tillåta dig framgång i det du vill göra. Djupt inom dig kan det finnas en övertygelse om att en sån som du inte får uppnå det du vill. Eller att det är förenat med en risk.
Tanken kan kännas idiotisk. Vem vill motarbeta sig själv på det viset? Det snabba svaret är att det vill ingen, men att det är dolda mekanismer som är satta i rullning, och som har ett syfte.
Prova att leka med tanken en stund. Utgå från att du faktiskt gör smarta saker som är bra för dig. Ställ dig sen frågan: Vad får du ut av att inte tillåta dig det du vill ha?
Hellre misslyckad än att riskera att misslyckas
Det kan faktiskt vara så du förstör för dig själv för att skydda dig. Ditt sätt att sabotera för dig själv kan avstyra en upplevelse som liknar något obehagligt du har erfarenhet av sen tidigare, och som du kopplar till just det du inte vågar tillåta dig. Att bli sårad i sin autenticitet sätter spår och vi vill till varje pris undvika att uppleva en sådan smärta igen. Ditt obegripliga beteende blir då fullt begripligt.
Det som gör skyddsmekanismen så effektiv och svår att bryta är att den har hela vår kropp till sin hjälp. Kroppen och minnet samlar in data om situationen. Vi minns lukter, synintryck, smak, ljud och känslor som vi kopplar ihop i minnet till en kodad situation med särskilda markörer.
När vi sen hamnar i en liknande situation slår varningssignalerna till och vi tar till vår speciella skyddsmekanism. Om du träffat en person ett tag som du gillar, känner de kanske plötsligt att personen är tråkig fast den nyss var den finaste i världen. Eller så börjar du irritera dig på något särskilt beteende, som nyss var charmigt, och så avslutar du alltihop.
Eller tänker du ännu en gång att du skulle vilja gå den där kursen i keramik och du bläddrar på nätet efter lämpliga datum. Men så känns allt plötsligt så larvigt och du minns högen av tvätt som borde strykas, eller att det finns nya avsnitt av en teveserie som väntar.
Att själv se till att vi misslyckas än att riskera att misslyckas ger på ett bakvänt sätt en känsla av kontroll. Och hellre kontroll än att lämna över till risken att göra det möjligt för andra att kunna såra oss igen.
Alla steg i den här processen sker oftast omedvetet. Skyddsmekanismen är så effektiv att den ser till att du inte ens behöver befatta dig med rädslan. Du backar innan du förstått vilken fara dina instinkter vädrat upp.
Mönstret är lika vare sig du inte vågar gå på anställningsintervjuer, gå på date, måla färdigt en tavla eller prova något nytt och äventyrligt. Och alla har vi olika favoritsätt att blockera oss och backa ur saker.
Några av mina egna är:
- att läsa böcker (jag hatar den här för jag älskar att läsa, men har nyss upptäckt att läsning är ett effektivt sätt att hindra mig från att gå ner i källaren och måla),
- städa,
- vara för trött,
- intellektualisera bort saker och förklara dem ovidkommande och fåniga,
- irritation och ilska, särskilt riktad mot oordning, dumma regler eller liknande,
- göra listor med viktiga saker som måste göras innan något kreativt får göras,
- onödig fixering vid rutiner; att äta ”i tid” eller få åtta timmars sömn,
- ”glömma” att svara på mejl, eller undvika tills de är inaktuella,
- ”glömma” bort mig själv, mina åsikter och behov – de bara ”poff” är borta ur mitt huvud och jag kan komma på senare och undra varför jag glömde dem,
- en upplevelse av att allt är för obekvämt och krångligt för att kunna ge omsorg i form av kramar eller lite ryggkli.
(Varianterna är många. I det här inlägget om inre passivitet kan du läsa en lång lista med olika sätt vi kan sabotera för oss själva. Kanske känner du igen något av dem?)
Alla saker jag räknar upp ovan skyddar mig på olika sätt från att blotta mitt inre och riskera att bli sårad. Att bli tyst och ”glömma” bort mig själv gör att jag exempelvis inte avslöjar för mycket av hur jag egentligen tänker och ser på världen. Troligtvis har det sättet att tänka inte har tagits emot bra någon gång och jag vill inte känna mig dum igen.
Problemet är att alla saker jag räknar upp ovanför också hindrar mig från att uppleva innerlighet och intimitet med världen, mig själv och andra människor. Men framför allt hindrar de mig från att vara autentisk och hemma i mig själv.
Men jag har genomskådat mig och utmanat mig. Mycket har jag kommit över. Jag är inte samma människa idag som för 10 år sedan. Fröet fanns redan då såklart, men skalet runtom var hårt. Än är allt inte framme i det fria. Men jag jobbar på´´ t. Vem vet var det slutar?
PS. Läs gärna om arvskam för att förstå att skulden sällan ligger hos en enskild person. Det handlar ofta om sådant som förts ner genom kulturen och generationer före dig.