Det är svår att säga förlåt. Kanske för att vi gjort ansvarsfrågan till att enbart handla om att någon av parterna tar på sig skulden istället för att också handla om vårt eget ansvarstagande. Genom att också se demonen i oss själva, öppnas en dörr till något större än förlåtelse. Då väntar en möjlighet till försoning.
Att säga förlåt och att förlåta är en konst. Det är ett ord med sex bokstäver. Men det är laddat och ibland omöjligt. Ofta förekommer förlåt i en uppmaning att be om ursäkt. Förlåtelse är något jag ger eller ber om. Den som gjort något, ber om förlåtelse och den andre, som råkat ut för handlingen, ger om den vill. En stor fråga är också om man är redo att ta emot ett förlåt.
Ett sådant förfarande är nödvändigt i sociala relationer och i samhället. Men om vi stannar vid att enbart reda ut skuldfrågan, att en part tar på sig skulden, kan vi gå miste om något viktigt. Då riskerar förlåtelsen att inte bli fullkomlig. Då stannar den vid att vara en transaktion där skulden, istället för att lösas, vandrar vidare.
Det vi missat är att i förlåtelsen vilar en alkemisk möjlighet till inre förvandling och frigörelse. Om båda parter öppnar upp för att spegla sig i det som hänt, och kan vidröra vid det allmänmänskliga, kan det leda till en försoning, inte bara på ett personligt psykologiskt plan, utan också på det allmänmänskliga.
Ansvarstagande – att se demonen i oss själva
Jag pratar om att se potentialen till det ondskefulla i sig själv. I förlåtelseprocessen blir det lätt annars enbart två roller som delas ut: ängel och demon eller domare och brottsling. I den dualiteten vilar en rättfärdighet som kan bli giftig. Den kan få ängeln att förföras och korrumperas av sin egen godhet, såpass att hen inte ser sina egna osköna sidor och övertramp. Det kan också leda till ett beroende av att peka ut skuld utanför sig själv. Det känns gott att ha rätt.
Men om båda parter kan rannsaka sig själv och förmå att bli varse om en oönskad skuggsida, d v s något vi själva absolut inte vill vara men som vi ändå är i någon form, då kan giftigheten neutraliseras.
Genom att inse att vi också kan fela på samma sätt som den som gjort oss orätt lägger vi inte enbart skulden utanför oss själva. Då för vi också in ett eget ansvarstagande in i förlåtelseprocessen. Det ansvarstagandet gör att förlåtelsen inte bara blir ett ”blame game”, utan en process där vi också ödmjukar oss själva och inser att vi skulle kunna ha gjort – om inte samma sak så i alla fall något liknande.
När ansvarstagandet kommer in som en komponent öppnas möjligheten till försoning och acceptans av oss själva och andra som mänskliga varelser som lever under samma livsvillkor. Plötsligt kan vi se oss alla som bärare av både ängeln och demonen samtidigt, och att det är vårt eget ansvar vilken av dem vi låter agera.
Inom psykologin brukar man se placeringen av vad som har makt över oss (locus of control) som ett tecken på grad av mognad och som grund för grad av tillfredställelse med livet. Om vi alltid söker orsaken till varför något gått snett för oss utanför oss själva, betyder det att vi är kvar på barnets nivå som ser föräldern som den absoluta makten och dem själva som maktlösa. Men ju mer vi också kan se vår egen roll i det som händer, det vill säga ju mer ansvar vi tar för vårt eget agerande i en situation (eller för vårt agerande i stort), desto mer makt har vi samtidigt fått över vårt eget liv. Då blir ansvarstagandet katalysatorn som förvandlar skulden till frihet.
Exempel på försoning
Som ett exempel kan vi ta det vanliga att skylla sitt dåliga mående på något som föräldrarna gjort eller inte gjort under vår uppväxt. Vi går kanske och väntar på förlåtelse för den skada de orsakat. Men om vi rannsakar oss själva kan vi hitta att vi bär på samma egenskap inombords, men att den kanske tar sig andra uttryck.
Om föräldern alltid tryckt ner oss med negativa kommentarer kan vi kanske upptäcka att vi själva är nedlåtande mot någon annan eller mot oss själva. Och om vi höjer blicken kan vi kanske också se hur våra föräldrar haft det lika i sin tur med sina föräldrar. Beteendet är något som går i arv, och vi är den som står med stafettpinnen att i vår tur lämna det vidare till våra barn.
Om vi då kan se demonen i oss själva, blir det också ett ansvarstagande för den tråd av nedlåtande som rört sig genom generationer. I en sådan situation behövs inget uttalat förlåt från föräldrarna. Förlåtelsen jag förväntar mig från föräldrarna kräver samtidigt att jag förlåter dem som jag gjort orätt på samma sätt, och att jag förlåter mig själv för det. Och det är en inre alkemisk process som frigör, inte bara oss själv, utan också föräldrarna och generationer bakåt, men samtidigt också framåt i tiden. I den stunden transformeras förlåtelsen till något större. Då uppstår försoning. Ett låst komplex som gått i arv kan plötsligt lösas upp.
Så kanske kan det bli lättare att säga förlåt om vi också i samma stund ser det som ett ansvarstagande och en möjlighet att hela ett sår inom oss själva, inte bara i den andre.
Foto: Kranich/Pixabay