Varför är vi aldrig nöjda? Varför vill vi strax sträva efter något nytt trotts att vi precis blivit tillfredsställda? Om detta har vi pratat på de senaste filosoficaféerna. Och vilka kloka tankar som kom upp!
Jag må planera temat och upplägget av de filosoficafésamtal som jag leder, men jag vet ändå aldrig riktigt var det ska landa. Så också med temat NÖJDHET.
Vid båda tillfällen, där jag haft samma tema, tog sig samtalen en oväntad vändning och landade istället i ordet FÖRNÖJSAMHET.
Båda grupperna umgicks ett tag med tanken på hur livet skulle bli om vi var nöjda hela tiden och kom fram till samma sak: det vore förfärligt. Det ord som kom upp var stagnation, att om vi stannade i nöjdhet skulle vi sluta utvecklas och på så vis komma i otakt med omvärlden och börja ses som ”efter” eller ”lite bakom”. Och hur skulle vi ens veta vad nöjdhet är till slut, när det inte finns några skillnader?
Mot den bakgrunden kom deltagarna fram till att missnöjdheten är nödvändig som drivkraft och ur den insikten föddes en undran om det är något annat vi egentligen strävar efter när vi vill bli nöjda – kanske förnöjsamhet?
I diskussionerna gjordes sedan upptäckten att nöjdhet/missnöjdhet är kopplat till något yttre och är av mer mätbar karaktär, d v s vi kan se om vi uppnått det vi ville eller inte, medan förnöjsamhet mer handlar om ett förhållningssätt inför något, vad som helst, oavsett om vi ville det eller inte.
Och den tanken passar som handen i handsken med det experiment jag är upptagen av just nu: att flyta med i det livet utvecklar omkring mig snarare än att sträva efter att ändra livet så som jag tycker att det borde vara. För om det är något som har kommit ut av detta experiment så är det en närmare bekantskap med förnöjsamhet.
Konstigt nog har en inre sinnesro och tillfredsställelse infunnit sig så snart jag gett upp kontrollen över livet och slutat göra allt till att handla om min nöjdhet. Hela min tillvaro har då landat i förnöjsamhet. Och det är intressant att mina filosoficafédeltagare är de som sätter ordet på det. Och inte bara det: de pekar också ut en väg dit som också överensstämmer med min erfarenhet av experimentet.
I vårt samtal hamnar vi i det faktum att så många barn och unga inte önskar sig något i present idag. Alla är ”mätta” på saker. Men att de inte heller verkar särskilt nöjda med sitt överflöd. En deltagare berättar då att hon slutat köpa saker och att hon istället, först av ren lathet, bjöd med sig ett av barnbarnen ut på stan på fika. Det blev så uppskattat att hon nu alltid gör så. Och inte bara det: barnbarnen har alla börjat önska sig en dag på stan med mormor/farmor.
När vi gräver djupare i det fenomenet kommer vi fram till att hon med sin gåva ger något som är långt mer tillfredsställande än saker: hon ger sin uppmärksamhet. I det samtal hon och barnbarnet har vid fikastunden SER hon barnbarnet och ger den sköna bekräftelse vi alla längtar efter, den att bli sedda som människor och uppskattade just som vi är. Gensvaret från barnbarnet blir då samma uppskattning tillbaka. Ett ömsesidigt bekräftande alltså som båda mår bra av.
Och i min eget experiment har skiftet från min egna lilla vilja öppnat upp min blick för att se livet så som det ÄR och jag har börjat uppskatta det så som det ÄR, och jag tänker att det gjort att livet börjat ge samma gensvar till mig. Låter flummigt, jag vet. Men resultatet har blivit att människor i min omgivning plötsligt är glada, kärvänliga och bara allmänt trevliga av sig själva – även dem som jag tidigare haft problem med. Och saker har börjat lösa sig på ett fantastiskt enkelt och smidigt sätt på alla plan i livet.
Vägen till förnöjsamhet kan alltså vara att lyfta fokus från sig själv och låta det fokuset landa på den Andre och omvärlden: att på riktigt ta emot den Andre så som den är och flyta med i det som utvecklas och bidra till det.
Än kan jag inte säga så mycket om hur detta ”flyta med” går till. Här håller jag just nu på att prova mig fram. Men mitt experiment pekar än så länge, tre veckor in, åt att en enorm förnöjsamhet infinner sig både hos mig själv och livet i stort.
Och känner du dig ensam och saknar vänner och familj som erbjuder ett bemötande som bekräftar och ser en behöver du inte förtvivla. Livet erbjuder dig ständigt situationer och stunder där du kan vara den som börjar med att erbjuda ett sådant bemötande. På affären. I biblioteket. På jobbet. Oavsett det som händer, och oavsett om någon är en skitstövel. Prova. Du kommer att bli förvånad över det gensvar du får!
Tack till alla deltagare på filosoficaféerna om NÖJDHET! Ni är verkligen en skön samling kloka människor. Ni vet vilka ni är!
Foto: Joshua Oluwagbemiga/Unsplash