Hela mitt liv har jag försökt undvika konflikter. Men sakta börjar jag inse att jag lurat mig själv på det jag längtar mest efter. Bråk är egentligen en fantastisk öppning till kärlek, intimitet och att lära känna varandra på djupet. Bråk kan vara helande, relationsstärkande och relationsskapande!
Jag har alltid riktigt förstått mig på dem som har lätt för att ta konflikter, ja som till och med verkar gilla det. Bråk har för mig alltid känts som relationsförstörande katastrofer.
Som konflikträdd har det känts som om konflikten förgör allt som är bra. Jag har avskytt de starka och jobbiga känslor som hör ihop med konflikter. Och de som gillar bråk och som verkar uppskatta utsikten att vinna och får energi av det har jag sett som konfliktgamar som närs av kadavren på slagfältet.
Mitt konflikträdda jag har på så vis tyckt att hon är bättre än konfliktgamarna, eftersom färre blir sårade, men har alltid i hemlighet avundats de som har lätt för att ta konflikter för att det verkar så mycket lättare.
På senaste tiden har jag dock börjat tänka att båda inställningarna vilar på ett kognitivt misstag som ser konflikten som en kamp med individuella vinnare och förlorare och att det finns en tredje väg där inget förloras annat än det egna Egot med fula skuggsidor och grandiosa uppfattningar om den egna personan. Med det synsättet kan bråk istället bli relationsstärkande, snarare än relationsförsvagande.
Tre viktiga insikter om bråk
För att byta inställning till bråk och konflikter har jag behövt tre viktiga insikter.
- Bråk är relationsskapande
Den första viktiga insikten är såklart att bråk är relationsstärkande. Ja, alltså raka motsatsen till relationsförsvagande.
I bråket blottläggs viljor, längtan till varandra och sår som uppstått under livet, och allt sådant är god mylla för en nära relation. Såren är lösa trådar in i den andres och det egna innersta där vi kan knyta an oss till varandra. Det är en möjlighet att reparera den, en gång i barndomen, sönderslitna väven av oskuldsfull tro på och tillit till en god välvillig omvärld som älskar oss.
I bråket finns också en samtidig möjlighet att fastställa både det som skiljer oss åt – och som på så vis möjliggör att vi ens kan mötas eftersom det krävs två för en relation – och det som förenar oss på djupet, det allmänmänskliga existentiella, som finns under alla olikheter.
- Obehag och starka känslor är inte farligt
Den andra viktiga insikten är att obehag och upprivna känslor inte är farliga. Att vrede, kränkthet, tårar och olust är signaler på att du vill något i en situation som behöver bli hört, både av dig och den andre. Känslorna är inte problemet. Inte heller sårande ord (som ofta är en projicering av övertygelser som rör en själv).
Problemet uppstår först när du och den andre inte lyssnar på känslorna och inte lyfter på stenarna till varför sårande ord sårar så mycket. Så om du inte stannar kvar och både luftar de egna känslorna och lyssnar på den andras känslor är konflikten förgäves. Om du inte slutför samtalet om bråkets innehåll förvandlas sårande ord till nya minor i relationen, istället för knutar i en relationsstärkande väv. - Bråk drivs till största delen av våra skuggsidor
Den tredje insikten är att bråk är en möjlighet att få syn på egna och den andres skuggsidor och projiceringar. I bråk börjar alla inblandade ofta peka ut hur förträfflig var och en själv är istället för att ha fokus på att lösa problemet som uppstått.
Använder du ord som; ”Hur svårt ska det vara att fatta?”, ”Ingen har tänkt som vanligt!”, ”Typiskt!” eller ”Det är ju bara att… det ser väl vem som helst!” när du berättar om konflikten för andra, då har konflikten omedvetet aktiverat dina skuggsidor.
Alla de fraserna syftar till att lyfta dig själv som bättre än den som gjort fel, snarare än att ha fokus på det som gått fel och hur alla inblandade kan lösa problemet och undvika det i framtiden.
Se röran av alla inblandade parter
För att förstå röran i en känslosam konflikt kan det underlätta att se en rättegångssal framför dig som befolkas av en tudelning av alla inblandade. En stor del av röran och svårigheten i en konflikt kommer sig alltså av att det finns fler psykologiska karaktärer inblandade än de uppenbara och synliga.
Roten till röran kommer ur de komplex som aktiveras i känslosamma konflikter. Komplex är minnen från barndomen som innehåller negativa och smärtsamma föreställningar om oss själva. När de aktiveras förvandlas vi själva till den ålder där komplexet kom till. Alltså till den ålder då vi blev sårade och svikna och ansatta för att vi var odugliga, svaga, ledsna eller klantade oss med något.
Varje bråk blir därför som en rättegångssal där de anklagade är barnversionen av alla inblandade och där varje person också samtidigt förvandlats till sin egen åklagare och försvarsadvokat.
Barnversionen vill, precis som barn vill, oftast mest ha tröst, bekräftelse och kärlek när något blivit jobbigt. Men det som hindrar oss från att söka just detta i konflikter är främst den sluge, arrogante försvarsadvokat vi plockar fram i de här situationerna.
Försvarsadvokaten är vår egen försvarsmekanism som vill ha rätt, göra den andre till skurken, få upprättelse, överlista, hämnas, och känna sig smart och kompetent. Försvarsadvokaten tror att allt det kommer att lindra smärtan från övertygelsen om uselheten och värdelösheten som aktiverats i konflikten.
Paradoxalt nog tar barnversionen också med sig den åklagare som drar barnet inför rätta, och som för varje ord den andre parten i konflikten säger projicerar sin egen övertygelsen om sin värdelöshet på de orden. Allt som sägs av den andre förvrids alltså till anklagelser om den egna uselheten, som vi redan är övertygade om.
Inte konstigt alltså att vi knappt kan prata i en konflikt. Alla dessa parter vill komma till tals. Vi är arga och vill försvara oss, men gråter istället för att vi är rädda och tror att vi är värdelösa. Samtidigt maler också åklagarens röst i huvudet och vi har fullt sjå att läsa in våra övertygelser i kritiken som den andre säger till oss. Vi vill bara ha en kram, men fastnar istället i att slåss med både den andre och oss själva.
Skaffa en inre medlare
För att bryta den här bilden och för att ”krigsläget” i bråket ska förvandlas till en relationsskapande konflikt, behöver barnet byta ut försvarsadvokaten mot en medlare.
En medlare förstår att uppgiften är att lösa problemet och göra alla parter nöjda. En medlare har därför fokus på alla inblandades behov snarare än att den egna parten står fri från all skuld och tar vilket fulspel som helst för att för att barnet ska bli vinnaren. Framför allt finns ett genuint intresse för kommunikation hos en medlare. Och då behövs någon som inte bara pratar utan som också kan lyssna.
Först då kan någon sansad bryta igenom i kakafonin av upprörda känslor och börja reda i vad som verkligen pågår. I det samtalet kan skuggsidor och övertygelser komma upp på bordet. Och där öppnas bryggan över vallgraven mellan varandra, och vi kan börja lära känna både oss själva och den andra bättre. Där öppna ärliga känslor, där sårbarhet och övertygelser kommer fram, får alla inblandade en chans att ge den kärlek som en gång fattades oss. Och det är bråkets möjlighet; en fantastisk möjlighet att bygga en relation på djupet.
Foto: Aimee Voglesang/Unsplash