Vi lever i en tid där det känns svårt att hitta ett lugn. Som om vi behöver springa snabbare och snabbare för att stå stilla och upprätthålla stabilitet. Och då är det lätt att bli alienerad och känna sig vilse i världen. Sociologen Hartmut Rosa har satt ord på vad du bör sträva efter.
Den tyske sociologen Hartmut Rosa beskriver nedslående om hur människan i sin iver att förbättra världen och att befria individen att blomma ut, samtidigt har skapat en stum, livsfientlig tillvaro. Vi har helt enkelt hamnat i otakt med livet självt, ja snarare med oss själva.
Teknologisk utveckling och förändrad inställning till vad ett liv ska innehålla gör att det känns som om tiden brusar och rusar omkring en. Utmattning, högkänslighet och en allmän vilsenhet tycks vara ett tecken i tiden.
Visserligen är möjligheterna att hitta sitt autentiska jag större än någonsin eftersom normerna inte är lika trånga. Men vad ska vi med autenticiteten till om den ändå skär sig med sin omvärld? Risken blir att den trots allt blir omöjlig och att vi känner oss alienerade. Åtminstone väldigt ensamma om vi för att värna vår autenticitet måste fjärma oss från andra.
Lösningen ligger enligt Hartmut Rosa i det han kallar resonans. Både för att hitta vår autenticitet, men också för att hitta en samvaro att komma i samklang med, som fyller vårt liv med mening.
Ordet resonans har han lånat från fysiken och musiken. Med begreppet vill han fånga en attityd gentemot världen, där vi tar emot det som är, som ett tilltal till oss, och låter oss bli berörda av den. En stämgaffel som kommer i kontakt med en stämgaffel som är i svängning, börjar svänga i samma hertz. Samma sak med oss människor. När vi kliver in i en miljö ”smittas” vi också av den våglängd som för tillfället är i rörelse i rummet.
Och det är här vår samtid blir ett problem. För det som händer med oss i en hård snabb värld är att vi istället för att känna oss vibrerande levande blir stumma. Eller att vi inte mår bra. Hela vårt väsen svänger i takt med miljön – om inte vi själva svänger starkare.
Men om vi inte är så fast grundade i oss själva att det är vår klang som dominerar, återstår att söka sig till kretsar och verksamheter där vi lever upp. Det kan vara promenader i skogen. Körövningar. Vissa människor som får oss att må bra. De tillfällen där vi upplever resonans behöver bli fler än de där vi blir stumma.
Fenomenet resonans erbjuder också en möjlighet att hitta det som är ens autentiska väsen. Lite grann som i HC Andersens saga om den fula ankungen. Så länge vi är i en miljö där vår fallenhet och vår gåva till världen inte förstås, är det också svårt att själva blomma ut. Men i en miljö där ens våglängd närs av andra i samma våglängd kan resonansen växa sig starkare och kanske i slutändan sprida sig?
Det gäller bara att ha koll på var lustkänslorna kommer ifrån. Är det för att vi får bekräftelse utifrån eller för att vi fylls av en nyfiken kraft inifrån.
Vi behöver också fråga oss om vår iver kommer av en känsla att vilja kontrollera omvärlden. För ett av modernitetens problem är enligt Rosa att ”Vi springer snabbare och snabbare för att kunna stå stilla”. Med detta menar han att det behövs alltmer kraft för att skapa en begriplig och stabil tillvaro eftersom allt är så flyktigt och rörligt i vår samtid. Är dragningen till en särskild teori eller livsstil en flykt från ett problem vi borde ta i tu med, eller är det för att vi känner ett inre JA. Det behövs en ärlig och uppriktig rannsakning för vara säker på att vi hamnar rätt.
Med begreppet resonans vill Hartmut Rosa helt enkelt återinföra en lyhördhet för livet självt och vad det vill och behöver. Alltså en slags organiskt rotad förmåga att avgör vad som är viktigt och vad vi bör prioritera. Och i ett sådant förhållande är det relationella viktigt. Och att andra värden än vinstmaximering och ekonomisk nytta får börja gälla.
Men det gäller att se upp. Lösningen är inte att söka sig till lika – alltså sammanhang som ensidigt bekräftar oss. Det kallar Rosa för eko istället för resonans. Samklangen bör bottna i inkludering. Annars kan det bli hätska stämningar som vill exkludera alla som är olika snarare än att odla en miljö där olikheter är i samklang.
Om du vill fördjupa dig mer i begreppet resonans rekommenderar jag Läsarpodden som har publicerat tre delar om Hartmut Rosa i sommar. (Och tack E för tipset om begreppet!)
Foto: Belen Garrido/Unsplash