Relationer är svårt. Och ändå vill vi inget hellre än att ha vänner, familj och en partner som vi känner oss fria och trygga med. Kruxet är att relationer vilar på minst fyra paradoxer, och sådana kräver lite att vi går bortom det vanliga tänket.
Vi har flera ordspråk som pekar på vår mänskliga tendens att söka likhet; Lika barn leka bäst och Kaka söker maka är bara två ordspråk som dyker upp spontant. Det finns säkert fler.
Båda ordspråken är välfunna, för de är sanna och pekar på något de flesta av oss erfar, att det är så vi människor oftast fungerar. Men ordspråken pekar också på mänsklighetens tusenårslånga relationsproblem, både på makro och mikronivå.
Båda ordspråken demonstrerar den obalans som vi praktiserar i våra relationer. Vi tror vi söker jämställdhet, men ordspråken skvallrar om att vi söker likställdhet, för det är bara där vi känner oss trygga. Och det gör vi för att vi inte litar på relationer där vi är för olika.
Men vi är ofta omedvetna om det här och upplever oss ofta stressade i relationer utan att veta riktigt varför. Därför söker den sköna vila som likställdheten ger. Vi kan också tro att det är jämställdhet vi praktiserar, när vi i verkligheten försöker få den andre att bli lik oss, eller vi bli lika den andre.
Missförståndet och obalansen vilar i grunden på en övertygelse om att om jag ger förlorar jag. Och om jag tar emot blir jag för sårbar – och förlorar också. Därför tror vi att det enda riktigt säkra är ett läge där vi tar, det vill säga förser oss och försäkra oss. Bara så kan vi vinna, eller åtminstone upprätthålla likhet i relationen och därmed bli trygga.
Filosofen Emanuelle Levinas sa det hela på ett lite annat sätt när han varnade för mänsklighetens tendens att vilja göra den andre till det samma, det vill säga lik sig självt. Hanna Arendt, en annan judisk filosof, använde lite andra ord och beskrev den här impulsen som människans totalitära tendens.
Konkret handlar det här om vår ovilja att öppna upp för olikheter i relationer. ”Vi passar inte ihop”, brukar vi säga. Och det är här första paradoxen kommer in. För det är genom att ge utrymme för olikheter och sådant som ”inte passar ihop” som balans i relationen uppstår, inte genom likheterna. Och det beror på att alla relationer ytterst är en fråga om ett ömsesidigt givande och tagande av frihet och ansvar, som kommer till stånd genom respekt (av lat. respectus, blick tillbaka, tillflykt, hänsyn, aktning).
Relationer vilar på skillnaden mellan två som ska relatera. Utan skillnad finns inget att ha relation med. Det behövs annanhet. Och om det inte råder lika mycket frihet att vara olika för båda parter, samtidigt som båda tar lika mycket ansvar för att förtydliga skillnaden, råder obalans.
Balansen uppstår främst genom att båda tar ansvar för att kommunicera sina egna behov, men också att båda tar ansvar för att ge plats för att lyssna till den andres behov och låta denne uttrycka dem fullt ut utan – och det här är en viktig poäng i Levinas filosofi – att kräva att helt begripa dem! Bara så undviker vi att försöka göra den andre till den samma.
Levinas sa också att rättvisan börjar med den andre. Vilket låter motsägelsefullt i våra öron, eller åtminstone provocerande. Men det Levinas sa pekar på nästa relationsparadox. För vi är så vana att tänka att rättvisan börjar med att vi behöver förse oss och försäkra oss, och inte i att vi ger och att tar emot. Men i givandet och emottagandet upprätthålls balansen och skillnaderna som möjliggör relation. I försäkrandet och vaksamheten för att vakta på rättvisan blir det slagsida mot den som vill försäkra sig om sin frihet att vara på sitt sätt, och åtminstone minst vara likställd. Det är så obalans uppstår, och den likhet man eftersträvade kan skapa mer alienation än relation.
Det sistnämnda beror på relationernas fjärde paradox som är att allt egentligen är sammanflätat till en helhet, både människor emellan och hela planetens ekosystem. Vi, det vill säga jag och du, två olikheter, är egentligen en helhet. Men det här begriper vi inte om vi inte lyfter blicken och ser bortom oss själva.
Att se den andre är att se en viktig del av sig självt, av helheten, som vi inte på egen hand kan komma åt. Och utan de olikheterna ingen skillnad och därmed ingen relation. Inte heller blir det balans utan en rättvisa som börjar med den andre. Det vi ger, får vi själva också ta emot. Den frihet vi längtar efter kan bara uppstå i den omfattning vi också själva tar ansvar.
Paradoxer kan låta svåra att handskas med, men de är inte omöjliga. Men för att nå dit behöver vi lägga ner garden och nyfiket vågar närma oss den andre utan att ha bilden och lösningen klar. Relationer är inget som kan fångas i en checklista eller ett färdigt fastlagt mönster. Inte heller i något som är fritt från mönster, för även det är ett mönster, men ett motsatt mönster. Relationer är bortom några mönster överhuvudtaget. Relationer är något levande och organiskt, som man behöver flyta med i och utvecklas tillsammans i. Den gräns och de behov som var viktiga igår, kan behöva uppdateras idag.
Detta är den verkliga friheten som vi längtar efter, inte friheten att utan inblandning få göra som vi vill. Men ibland kan vi behöva pröva friheten från den andre för att sedan kunna acceptera friheten genom den andre.
Foto: Kelly Sikema/Unsplash