”Hur många gånger har jag inte stirrat på en orörd klump med lera, ett stycke silverplåt, ett vitt papper, stum av rädsla att förstöra det fantastiska som skulle kunna bli. Och ut kom något skrämt.”
-SW
Som liten trodde jag, liksom andra barn, på ett monster under sängen. Monstret ville inget annat än att äta upp mina fötter, ja, kanske hela mig. Men idag, som vuxen, tror jag på ett monster som bor inuti, som inte vill något annat än att kväsa all min kreativitet och alla mina goda idéer. Det sista den vill är att något från mitt inre ska ta form i den yttre världen.
Den här känslan är förlamande. Den väcktes bland annat till liv när jag för några år sedan gick en kurs i silversmide. Redan innan jag börjat skissa vaknade monstret: ”inser du inte, alla andra kommer att lösa uppgiften bättre, vackrare, smartare, det du gör blir bara skräp, fånigt, patetiskt”. Tjatet lämnade mig inte ifred. Men så en dag vaknade för första gången en ny röst. Någonstans ifrån viskade något: ”Ingen annan kan skapa som du”.
Till en början var den tjatiga rösten högre. De smycken jag gjorde blev lite tafatta. Men sakta växte den viskande rösten och överröstade till slut den andra. Och jag började tro på den. Bara jag kan skapa som jag. Det idéer jag hade var kanske inte alltid så bra, men de kom åtminstone från mitt hjärta. Jag insåg att det är bara när jag försöker skapa som alla andra, som det lätt knyter sig. Det är då jag kan jämföra: har jag gjort det likadant, lika snyggt, lika stilfullt?
Monstret finns fortfarande kvar. Hon vaknar ibland och då försöker jag minnas: det är i jämförelsen misslyckandet bor. Men skapar jag från hjärtat är det värsta som kan hända att det inte blir bra. Det kan visa sig att idén var för svår eller kanske rent av ful. Och då har jag lärt mig något, kanske en gräns för egna förmågan eller så upptäcker jag ett bättre sätt att göra något.
En lärare i existentiell psykologi, Lance Cederström, sa till klassen:
”Prestation är något du ställer mellan dig och världen – ett egocentriskt projekt för att hålla världen på avstånd för att inte riskera att behöva träda fram.”
– LANCE CEDERSTRÖM, EXISTENTIELL PSYKOTERAPEUT
Och så är det nog. Det är otäckt och skrämmande att blotta sitt innersta jag. Men om vi inte gör det, riskerar det som kommer fram att vara en blek kopia av någon annan. Bättre då att bara göra det som kommer från hjärtat. Slappna av in i vår förmåga. Göra vårt bästa. Varken mer eller mindre.