Vi städar och röjer i förråd och garderober. Men hur väl städar du inombords? Ofta knölar vi väl bara in det vi inte gillar längst in på hyllorna och lägger nytt framför? Kanske dags att göra en ”Marie Kondo” inombords och släppa taget om gamla favoriter?
Tidigare har jag tänkt på personlig utveckling som en blomma där kronbladen slår ut ett efter ett och sakta avslöjar hur blomman ser ut inuti. Med tiden har den bilden bytts ut mot en lök där lager skalas av. Kanske vore det rättvisare att kalla processen personlig avveckling?
Det blir i alla fall svårare att säga vem jag är ju äldre jag blir. Det ena efter det andra som jag trodde jag var faller bort, både sådant jag ansett vara positiva sidor likväl som negativa sidor. Vid närmare granskning har det visat sig att mycket av det jag trott mig vara inte är annat än föreställningar. Oftast sådana jag inte ens kommit på själv. Utan de har sagts till mig eller är egna tolkningar av situationer vilket inte alltid är lika med sanningen.
Men om jag inte är mina föreställningar om mig själv. Vad är jag då?
Där jag befinner mig nu börjar personligheten mer likna en drivrutin, fast en hopplöst utgången modell. Den behöver uppgraderas. Men hjärnutrymmet är på sätt och vis fullt och för att få plats med nytt behöver jag ömsa bort det gamla. Och det är inte särskilt bekvämt. Det skaver. Framförallt är det bitvis en pinsam upplevelse att ställas inför de föreställningar jag hittills levt efter. Särskilt att ha levt efter dem så oreflekterat.
Parallellt med ömsandet pågår ett utforskande av vad jag egentligen tror på, om inte de gamla drivrutinerna gäller. Vilka värderingar har jag som är orubbliga? Hur vill jag leva? Vad är kvar inom mig som inte förändrats sedan jag var liten? Vilken strävan har jag hittills levt efter och vilken vill jag egentligen leva efter?
Samtidigt känns det inte längre som om jag enbart är själva drivrutinen. Inom mig finns något annat. Något fritt och spontant. Något oföränderligt. Något som kan verka på egen hand utan alla föreställningar. Det är detta Något jag tror dyker upp de gånger då jag ”glömmer mig själv”, då jag kan hänge mig fullständigt åt världen och det som sker, utan att förhålla mig till alla berättelser om hur jag är eller borde vara. De gångerna är alla tankar på att vara värdelös, en fejk, eller bättre än andra i något avseende, som bortblåsta. De gångerna är jag inte JAG utan jag ÄR helt enkelt.
Den viktigaste insikten i allt detta är i alla fall att jag behöver städa upp i min inre garderob. Kanske göra en själslig Marie Kondo. Hålla upp bitar av mig själv och känna efter om det ger en ”spark of joy” inombords och om inte, för evigt förpassa de bitarna till en svart platssäck. Eller kanske snarare känna efter om de smakar bittert.
Fast så enkelt är det inte. Personlighetsdragen kommer att bli kvar. Men jag kan nog ändå dra ner volymen på dem. Om jag bara saktar ner levandet. Då kan jag hinna märka vilka känslomässiga reaktioner som dyker upp och kanske hejda mig innan jag är innan jag halkar ner i gamla hjulspår.
Och efter avveckling kommer kanske utvecklingen? Och däremellan följer säkert en lång period av inveckling. Som Strindberg sa: ”Det är synd om människorna”. Livet är inte lätt. Men intressant är det.