För ett tag sedan fick jag frågan: varför ska jag betala någon för att lyssna på mina problem? Det är ju bara att gå och sätta sig på en parkbänk och prata med någon. Och visst kan du göra så. Men varför gör inte människor så oftare om lösningen vore så enkel?
Dels tror jag att vi är rädda att bli avfärdade. Vi har ju ingen aning om främlingen vill lyssna. Dels finns hos många en idé om att man inte ska besvära andra med egna problem, särskilt inte främlingar. Men många delar inte sina innersta tankar ens med vänner och familj.
Jag önskar verkligen att vi kunde sätta oss bredvid en främling och den skulle ge av sin tid för att lyssna och ta emot oss och våra funderingar. Men i det samhället tror jag inte att vi lever i idag.
Men prata är viktigt. En lyssnare kan hjälpa dig att få perspektiv på dig själv och din situation om något skaver. En lyssnare kan nysta och reda i röran av tankar på ett sätt som du har svårt att göra på egen hand.
Psyket fungerar på det viset att vi lätt fastnar i en viss tolkning av vår tillvaro som gör det svårt att se alternativa vägar ut ur våra egna problem. En annan människa kan spegla dig och hjälpa dig att se mönster och kopplingar, som är svåra att urskilja själv.
Men ibland är det svårt att prata med vänner eller familj. De tankar och känslor du har kan vara alltför intima, oönskade och kanske till och med förbjudna för att tas upp i den närmaste kretsen. Det du tänker och känner kan vara i konflikt med deras syn på saken. För i nära relationer har alla sina egna agendor, förväntningar och önskningar när det kommer till dig.
Om du behöver vända till någon utanför familj och vänner finns olika alternativ:
- Sjukvården har kuratorer, psykologer och psykoterapeuter. Här betalar du patientavgifter upp till högkostnadstaket.
- Det finns också samtalsterapeuter och coacher med olika inriktningar. Jag arbetar med existentiell coachning som du kan läsa mer om här >>.
- Tillhör du ett religiöst samfund har du ofta tillgång till samtal genom det samfund som du tillhör. Det kostar oftast inget.
Men jag önskar att våra parkbänkar skulle vara en plats för öppna samtal. Att om jag satte mig där skulle vem som helst vara välkommen att göra mig sällskap för att prata eller lyssna. Kan det bli en ny rörelse Parkbänksterapi?