Är det dags att vi lär oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om de tycks motsägelsefulla? Kan vi på så vis få redan förvärvad kunskap att växa till något större och rikare?
På senare tid har jag börjat förstå hur mycket sanning det finns att hämta i paradoxer. Att något inte är antingen eller utan både och. Något händer när två ytterligheter ställs på var sida parallellt, lite som om ytterligheterna då blir två sidor av samma mynt. Sanningen ligger i helheten. I myntet. Motsatserna bildar tillsammans något nytt. Lite grann som om 1+1=1. Och myntet vore intet utan de två olika sidorna.
Och det handlar inte om en kompromiss. Inte om att ta lite av det ena och lite av det andra. Nej, utan om att faktiskt se båda som likvärda sanningar tillsammans samtidigt.
Testa att leka med den tanken någon gång, när du har egna funderingar eller när du är i en diskussion som handlar om antingen eller se vad de två olikheterna kan bilda tillsammans.
Som imorse på promenad med hunden. Då rörde sig mina tankar kring två ting jag tycker är lika sanna. Jag tycker att det är viktigt och sant att alla människor ska få vara som de är. Att alla ovillkorligen ska få vila i att de är helt okej inklusive alla tillkortakommanden. Det är kärlek i sin finaste form. Men jag tycker också att det är lika sant att var och en kan bli bättre och kan utvecklas. Att alla har ett stort ansvar att ta för att förändra dåliga vanor, nycker och beteenden som ställer till för de själva och andra. Trots det samtidigt är sant att alla är okej som de är.
Båda kan vara likvärdigt sanna om acceptansen av någons varande ses som en brinnande eld och någons görande ses som vad eldens energi används till. Dina dåliga sidor – och för all del goda – kan då ses som lågor som antingen riskerar att sätta eld på något annat och förgöra det eller så kan lågorna i elden användas som energi till att skapa något nytt. Däri ligger det egna ansvaret: vad gör du av det du är? Handlingarna kommer från samma eld (ens varande) men ens tillkortakommanden kan bli positiv energi om de medvetandegörs och omvandlas till något (görande) som inte skadar utan bygger något gott.
Om jag valt sanningen att alla ovillkorligen ska få vara sig själv så som de är, hade det kunnat tolkas som en biljett att bete sig som ett svin. ”För det är så jag är!”. Och om jag enbart valt sanningen att alla alltid kan bli bättre hade det kunnat skambelägga en person så pass att denne blivit handlingsförlamad eller nihilist, d v s att hen tyckt att det inte spelar någon som helst roll vad hen gör för hen ändå aldrig är tillräcklig. Risken är att människor då förtärs i stress över att alltid bli perfekta.
Det finns säkert många exempel på sådant som inte kan ställas samman för till en paradoxal sanning. Men sedan jag börjat prova detta tankesätt är jag förvånad hur ofta det framträder något nytt som känns mest sant. Och hur ofta jag riskerar att missa något gott om jag exklusivt väljer att bara hålla mig till en sanning.
Kanske är varje sanning i sig kunskap, och två till synes motsägelsefulla sanningar som läggs samman visdom?
”Motsatsen till en sann utsaga är en felaktig utsaga. Men motsatsen till en djup sanning kan mycket väl vara en annan djup sanning.”
NIELS BOHR, dansk kvantfysiker