Pandemin – en initiationsrit in i gemenskap?

Börjar coronakrisen göra oss redo för att ta steget ut från individualismens isolerande natur ut i något mer gemenskapande? Är vi redo att inse att ensam inte är stark, när det inte längre är kul med Netflix hela tiden, att gå i pyjamas hela dagarna, småäta, sortera fotografier och avsluta renoveringsprojekt i huset?

En klok fransiskanermunk – Richard Rohr, som länge varit en uppfriskande röst inom det existentiella fältet – jobbar bland annat med manliga initiationsriter. Anledningen till att jag intresserat mig är för att jag tror på den typen av inlärning. En fysisk, psykologisk och existentiell ritual bottnar djupare än en vanlig kurs som baseras på traditionell kunskapsinlärning. Något tillförs i ritualen som det skrivna och talade ordet inte riktigt räcker till för. I ritualen tar vi in kunskapen med alla sinnen och den blir visdom; det vill säga en kroppslig självupplevd erfarenhet.

På senaste tiden har Rohr aktualiserat initiationsriterna på ett nytt sätt. Han pekar på hur pandemins globala, icke-diskriminerande natur kan ses som moder naturs sätt att öppna våra ögon för hur vi alla ingår i samma ekosystem. Helt enkelt en initiationsrit in i något vi inte lyckats fatta på egen hand.

Rohr har studerat initiationsriter från olika kulturer världen över. Det gemensamma är att de är fysiska på något vis, innehåller umbäranden och har inslag som ödmjukar ens ego. Ur sina studier har han vaskat fram fem komponenter som är gemensamma för alla riter:

• Livet är hårt 
• Du är inte viktig 
• Ditt liv handlar inte om dig 
• Du har inte kontroll 
• Du kommer att dö

Alla de här fem komponenterna är svårsmälta för vår individualiserade tid där en hel självhjälpsindustri (och ekonomi) vill säga det motsatta. Men det Rohr menar att de fem punkterna syftar till är att få individen att förstå helheten som hen ingår i och de villkor som allt levande delar.

Det har länge varit tydligt hur vi tär på planetens existens med vårt levnadssätt. Och med coronapandemien har det även blivit tydligt hur liberalismens extrema betoning av individens autonomi inte är tillräcklig. Vi är beroende av varandra. Vi vill ha gemenskap och gemenskapens trygghet.

I vår isolering börjar allt fler uttrycka hur mycket de saknar jobbet. Inte för att de vill ha lönen. Inte för att de vill ha en karriär eller utveckla sig själva. Nej, det verkar som om det man saknar är att vara behövd (att få bidra där ens fallenhet gör skillnad), att få göra en insats någonstans för något som är större än en själv och gemenskapen med kollegorna – det dagliga småpratet (blir inte riktigt samma sak digitalt, men skriver om det en annan dag). Vi är också många som saknar utelivet, kulturen och alla intressanta föredrag och samtalsmöten som finns annars.

Så på det viset har Rohr rätt. Det vi upplever nu kan – om vi öppnar upp oss för det – ge samma fysiska och psykologiska förändring inom oss som en initiationsrit.

För de fem punkterna i riten går att hitta i coronavirusets effekter. Där går att se att ”ensam inte är stark”. Livet just nu är hårt och blir lättare tillsammans med andra. Kärlek, umgänge och omsorg är vad som gör livet gott. Det är också väldigt tydligt att ett tillvaro med bara mig själv – eller utan en genomströmning av andra människor är uttråkande och nedbrytande.

Det är också klargjort, tycker jag, att samhället och hur det fungerar och är organiserat ÄR VIKTIGT, ja faktiskt viktigare än hur jag har ordnat livet hemma i mitt eget hus. För utan vården, skolorna, sophämtningen, elleverantörerna, matproducenterna och butikerna är min hemmabio, stora garderob och vinsamling inte så rolig. Genom att vi samfinansierar (nåja inte allt) en gemensam infrastruktur så frigör vi alla tid där vi kan umgås, skapa och utvecklas. Utan allt det handlar varje dag om att skaffa det nödvändiga.

Jag har definitivt inte heller kontroll över mitt liv. Varken över virusens vara eller inte vara eller över hur min situation ser ut; när det gäller jobb, tillgång på mat och andra nödvändigheter. Med bländande tydlighet har nätverket framträtt som jag ingår i, bidrar till och är beroende av.

Coronaviruset har också gjort det väldigt klart att vi alla ska dö – om så inte av viruset så av något annat. Och att detta är en del av livet och naturen. Men det livets skörhet kan lära oss är hur döden ALLTID är näringen och transformationen till något nytt. Den handlar om den återfödelse, som ju är påskens tema, i den tradition många av oss i Sverige tillhör.

Den sista punkten bör därför läsas mestadels symboliskt. Det initiationsriterna vill är att vårt ”lilla jag” ska dö symboliskt för att vi ska kunna uppgå i vårt ”stora jag” som förstår, lever och verkar för det stora helas bästa – samhället, naturen och planeten.

”Walking through one’s fear of the last thing (döden) becomes an encounter with the first thing (återfödelsen). A person is then free to live, often for the first time outside of their head or their fear. Death encounters seem to be the primary way to build or rebuild a real life. Then life itself, in all its depth and beauty, becomes the unquestionable gift.” 

Richard Rohr, amerikansk fransiskanermunk

Igår var jag mör. Saknade jobbets rutiner och enkelhet (inte varit där på två veckor p g a hosta). Saknade att träffa vänner i verkliga livet. Saknade de samtalsgrupper jag brukar leda. Och jag förstod plötsligt hur det egna fysiska och psykiska umbärandena kan öppna upp för en större samhörighet med världen och planeten. Jag upptäckte att jag grät när jag såg nyheterna om alla indier på vandring i stekande sol för att hitta mat. Jag grät när jag hörde att 20000 personer andra delstater anmält sig att frivilligt gå in och stärka New Yorks sjukvård. Gråten fyllde mig med en stor medkänsla med mänsklighetens och allt levandes gemensamma existentiella villkor.

Plötsligt lyckas omställningen som mitt liv genomgått, etsa in vad tidningsartiklar, dokumentärer och Greta Thunberg pratat om länge. Min egna tristess och tycka-synd-om blev en väg in i en stark samhörighetskänsla med mänskligheten. Jag kände en stark känsla av att vilja bygga nytt, starkt och hållbart. Det har jag gjort tidigare – men teoretiskt. Nu upplevde jag förståelse genom en erfarenhet, inte genom en bok, och det blev något annat.

Om vi alla kan ta det egna (ofta futtiga lidandet) och möta det större kanske vi alla initieras in i verklig mogenhet som människor. Kanske kan vi då, när allt är över för den här gången, mötas för att bygga ett samhälle som inte splittrar och stänger in oss i en ensam, isolerad individuell erfarenhet (som gör många sjuka) utan ett där vi inte bara är fria från hinder utan också är fria att genom vår individuella egenhet få bidra till något större. Kanske kan vi istället styra om till ett existentiellt och eko-nomiskt hållbart samhälle. Förhoppningsvis har vi också ödmjukat våra egon.

Det ska stå på min önskelista till tomten i år.