Överallt hörs ett språkbruk som skvallrar om en självcentrerad upptagenhet där vi tillskriver oss själva den avgörande rollen fast vi inte har den. Vi blundar helt enkelt för att vi är i beroendeställning. Hör du också dit?
I veckan uppmärksammade en präst mig på en språklig glidning. Människor har börjat säga ”jag ska döpa mitt barn” eller ”jag vill konfirmera mig”. Alltså personerna uttrycker att de är den aktiva parten, det vill säga den som gör handlingen, istället för att ”bli döpt” eller ”låta konfirmera sig”.
Efter detta har jag börjat se samma språkliga glidning på fler områden. Vi säger ”jag sjukskrev mig”, ”jag har varit och tagit prover” och ”jag har klippt mig”.
I alla händelser ovan är det egentligen en annan person som utför själva handlingen och vi överlämnar oss bara. Det är alltså inte vi som är aktiva ändå har vi språkligt börjat beskriva som om det är VI som gör aktiviteten. Vi utelämnar och/eller ignorerar därmed prästens, frisörens, läkarens avgörande roll.
Det här kan tyckas harmlöst, men säger också något viktigt om vår tid. Individualismen har gjort oss själva till ett projekt. Vi ser oss idag som autonoma varelser som i alla lägen vill ha makten i en situation.
Problemet är att det inte är sant. Med språkets hjälp blundar vi för det faktum att vi är relationella varelser som är i ständig interaktion och som är beroende av andra. Vi skapar och upprätthåller alltså en illusion genom att använda ett språk som gör oss till den enda parten i en händelse. I förlängningen kan det splittra fundamentet i relationer och i samhällsbygget. Vad får oss att göra så?
Min första tanke är att ett språk som pekar ut oss själva som ”den aktiva” ger oss en känsla av frihet och självständighet. Vi vill ju alla vara fria (även om många gör sitt bästa för att slippa). Men är frihet verkligen att i alla lägen bara utgå från sig själv och att inte ta med Den Andra i bilden?
Det första som brukar förknippas med frihet är det fria valet, att jag som individ kan bestämma fritt. I politiken brukar detta ses som en självklarhet – också i marknadsekonomin. Men om man granskar ett fritt val närmare så innehåller det alltid en övervägning. I vågskålarna ligger inte bara olika alternativ, utan också konsekvenserna som följer, förhoppningsvis även för andra.
Ett fritt val tar alltså omvägen via vårt nätverk av relationer, rådande lagar och system och ett tänkande kring hur vi bör ta hänsyn till dem. Annars är det ju bara en fråga om en reaktion på egna inre impulser utan någon som helst samspel med omgivningen. Det brukar vi se som ett psykopatiskt eller narcissistiskt drag.
Språkglidningen skulle alltså kunna tyda på att vi själva glider något på narcissismskalan; där en viss narcissism är mänsklig och handlar om ren självbevarelsedrift men att det också finns en ytterlighet där man slutat ta hänsyn till andra människor. Kanske har vi helt enkelt, kollektivt, i vår tid tagit steget närmare en narcissism som är osund och ogynnsam?
För vad går vi miste om genom att lura oss att vi är autonoma? Framför allt tänker jag på att det är ödmjukande att inse att man är beroende av andra. Det finns något fint och sårbart i att överlämna sig i händerna på någon. Det är att visa tillit till den andres kompetens och värde som människa. Att öppet erkänna och hedra ett fritt valt beroende skapar även en samhörighetskänsla och en känsla av att vara del av något större.
Kanske visar det här på en orsak till den tilltagande känslan av ensamhet och minskad tillhörighets- och samhörighetskänsla i samhället. Vi inte bara drar oss undan relationer fysiskt genom att uppgå i våra telefoner, vi gör det även språkligt i situationer där det faktiskt är uppenbart att vi ingår en relation där vi överlämnar oss i händerna på någon annan.
Förmodligen gör vi såhär för att vi misstolkat begreppet frihet. Vi har trott att det till varje pris innebär att göra oss av med andras påverkan och vårt beroende av andra. Så pass att vi är beredda att skapa en illusion av autonomi även där den inte finns.
Ett första steg till att vakna upp ur den narcissistiska drömmen om absolut autonomi är alltså att börja uttrycka sig sant. Att faktiskt säga som det är.
När jag går till frisören ”blir jag klippt” av någon som har hantverkskunskapen. När jag går till läkaren eller vänder mig till Försäkringskassan överlämnar jag mig till expertisen och till den demokratiskt överenskomna lagstiftningen. ”Jag blir sjukskriven”. Och det är sjuksköterskan som tar proverna, vi bara lämnar dem, efter att en läkare bedömt att något inte är som det ska. Alltså: ”Jag har lämnat prover”.
Så uppmärksamma ditt språk. Det kan visa tydligare än du önskar hur du ser på frihet, ansvar och din egen roll i det stora hela. Om du ofta säger ”jag måste” kan det visa på att du gärna ser dig som offer för omständigheten, snarare än att du tagit ett eget övervägt ansvar i situationen. Om det egentligen är något du vill, borde du också säga det. Och om du oftare säger ”man” istället för ”jag” är det också ett tecken på att du inte riktigt vill stå för din egen uppfattning.
Att slå ifrån sig allt ansvar och att tillskriva sig själv total autonomi är inte frihet, det är ensamhet och separation från gemenskaper. Friheten vilar i att medvetet, sårbart och uppriktigt fatta sina beslut i samspel med omvärlden. Det absolut avgörande är alltså att ha koll på sin egen vilja och att förmå uttrycka den i en ansvarsfull relation till andra. Det är den verkliga friheten.