Tänker du någonsin på vad våra ord säger egentligen? Är det inte så att vi ofta använder vårt språk ganska slentrianmässigt. Men språket kan rymma djupa existentiella åsikter – om vi bara tar oss tid att smaka på dem.
Ibland hänförs jag över visdomen som gömmer sig i orden. Idag fastnade jag vid ordfamiljen som innehåller ordet ”ställd”. Där finns bland annat inställning, inställt, utställd, inställsam, ställning (social), ställt (utom rimligt tvivel), uppställning, fastställa, ställda (ex. högt ställda förväntningar).
Om man tittar närmare på betydelsen så uttrycker ordet ställd att placera något i en viss position. Det är ett slags ögonblicksbild där vi ur den placeringen kan utläsa något. Vår intention, någons sociala ställning eller sanningen.
Vad ordet berättar är att vi rör oss i en flödande föränderlig verklighet. Saker och företeelser byter innehåll beroende på hur de placeras i förhållande till allt omkring. Men om något ”ställs” har vi låst fast det i en viss position, och ur den positionen kan vi utmäta en betydelse. Det berättar också att det behövs en observatör. Någon måste låsa fast, och någon måste utläsa betydelsen. Ordet ställd avslöjar världen som relationell. Allt är insnärjt i varandra och beroende av varandra.
Exakt så har kvantfysiken visat sig fungera om vi sänker oss till partikelnivå. Inget är bestämt förrän en observatör gör en mätning. Först då kan vi se om ljuset är en partikel eller våg. Det är vad det kända tankeexperimentet med Schrödingers katt beskriver: att det inte egentligen är bestämt förrän någon kikar i lådan om katten är död eller inte. Först vid anblicken ”kollapsar” en ögonblicksbild och något ”ställs”.
Vi har alltså haft en grundläggande kunskap om vår värld inbakad i våra ord sedan länge. Vi har egentligen vetat hur det förhåller sig. Men vi har använt orden så mycket och ofta att vi inte längre egentligen hör deras innehåll. Problemet med det är att vi i mycket lever våra liv i ordens värld än i den värld de försöker fånga. Det i sig kan bidra med alienation om vi inte längre fullt ut vidrör verkligheten med våra sinnen utan nöjer oss med att stanna i den representativa värld som orden utgör. Vi missar också att det mesta egentligen är beroende av vem som uttalar sig och när.
En annan ordgrupp som är intressant i svenskan är vår benägenhet att lägga in ”upp” i vart och vartannat ord: uppvaknande, upplever, upprymd, upptagen och så vidare. Där har jag ännu inte landat i vad orden säger oss om hur vi ser på verkligheten. Kanske ligger något andligt i botten. Säkert är i alla fall att om vi förstår ordets användning och ursprung lär vi oss något om hur vi lever i världen. Vad tror du?