Under den gångna helgen har miljontals ljus tänts på våra kyrkogårdar och barn har klätt ut sig till spöken och andra vålnader. Helgen har handlat om döden. Och ändå inte. I mina kretsar har det handlat mer om sorg och godis. Borde vi inte prata om döden mer? Umgås med tanken?
Buddhistmunkar har en rutin där de mediterar över sin egen död. Sittande i stillhet tänker de igenom hur deras kroppar förfaller, hur de tappar köttet och till slut vittrar benen till stoft. En av tankarna är att vi ska ta livet annorlunda. Att vi ska uppskatta och förvalta den tid vi har när vi inser vår förgängelse.
På 1600-talet var vi rätt duktiga på detta även här i Sverige. Då var det på modet hos välbärgade att ha målningar med blommor och mat som krälade av insekter och förfall. I kyrkorna dekorerades det med döskallar och timglas för att punktera människans tendens att se sig som odödlig.
Den brittiske filosofen Alan Watts liknade en gång livet som ett enda långt fall från hög höjd.
När vi föds släpps vi, och från den stunden närmar vi oss obönhörligen den hårda marken. Ingen av oss vet hur långt fall som väntar. Skräckslagna försöker vi sakta ner farten och undvika det oundvikliga. På vägen fyller vi fallet med tröst: vi samlar saker, pensionspoäng och strävar efter att bli ihågkomna.
Istället för att njuta av utsikten som passerar under fallet, spänner vi oss och blir tyngre och faller fortare; nedslaget riskerar att bli mycket smärtsamt.
Vi göra som katten, slappna av totalt och falla med yttersta följsamhet och mjukhet. För ner kommer vi alltid.
Så hur och var kan vi fundera kring döden, så att vi kan falla med lätthet och inte klamra oss fast vid oväsentligheter, så som vi ofta gör? Hur talar du om döden? Hur tänker du på den?