Vanligtvis är vi förlorade i idealvärldar, önskedrömmar och förväntningar. Men de är tankens gods och som sådana kan de få oss att glömma att vi i grunden är beroende av en kropp för att överhuvud taget ha en verklighet. Men kroppen vet hur hon ska få oss att vakna. Plötsligt en dag slår hon oss på fingrarna!
Den här veckan var jag uppbokad på att jag utöver mitt fasta jobb skulle leda flera filosoficaféer. Jag skulle också spela in ett nytt poddavsnitt för Livspodden. Allt detta såg jag fram emot.
Men så började en molande känsla i magen växa sig allt större i måndags. Först mest besvärande lite som en huvudvärk kan vara. Men ju längre tiden gick blev värken allt mer påträngande, för att under tisdag natt bli outhärdlig.
Smärta
Smärta kan enligt filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback ha en centrifugal eller centripetal karaktär, d v s kastar oss ut från oss själva i en explosiv skrikande reaktion eller den drar oss inåt djupare in i oss själva.
Min smärta var av det centripetala slaget. Mitt engagemang i omvärlden minskade. Uppmärksamheten smalnade av till ett tunnelseende. Mat, läsande och sådant som vanligtvis aktiverar mig, blev störande element. Långsamt slöt jag mig inåt.
Till saken hör att sjukdom inte är min grej. Jag vill vara stark, aktiv, bidragande och självständig. Därför har jag alltid, parallellt med ett intresse för att ta hand om kroppen så att jag ska må på bästa möjliga sätt, också alltid haft en tendens att ignorera kroppen och emellanåt se den som ett irritationsmoment. Den ska bara fungera helt enkelt.
Men med buksmärtor* är det svårt att ignorera kroppen. Den blir ens allt. Världen löses upp omkring en och blir mest oljud och ett ärende för störningsjouren.
Och som vanligt inser man inte riktigt vad man hade förrän man saknar det.
Ett uppvaknande till närvaro
Ett centralt karaktärsdrag för smärta är att den löser upp tankevärlden som består av ideal, drömmar och förväntningar. Allt sådant tappar sin substans och verkar med ens fåfängt alltihop. Det är som ett uppvaknande där kroppens funktioner plötsligt framstår som den avgörande faktor som de är. Det är verklighetens sätt att slå en på fingrarna för att man ska vakna upp och se livet med vakna ögon.
Egentligen kan man säga att verkligheten blir verkligare vid tillstånd av smärta. Eller kanske snarare ursprungligare? Man liksom puttas tillbaka till alltings utgångspunkt: sinnena. Utan att de fungerar som de ska är man INGET! Vi kan inte ens tänka. Vi kan bara vara och känna att vi vill leva och ha livet tillbaka. Man blir ren närvaro.
Faktum är att man blir jäkligt autentisk vid ordentlig smärta. Alla masker är släppta och det finns något rent i ens vara. Där finns inget inlindat, tillbakahållet eller förställt, utan ett rent och rått JAG. Det är bara svårt att uttrycka något med det jaget eftersom kroppen är bortryckt från världen.
Och det är kanske den största lärdomen som kan komma ur en tids smärta och sjukdom. Man borde vara mer närvarande i allt vad kroppen ger. För där i närvaron finns allt det vi missar om vi förlorar oss i tankevärlden så som vi också förlorar oss vid smärta och sjukdom. Bara i närvaron får världen färg och betydelse. Bara där går det att glädjas åt Livet fullt ut. Och bara där är vi på riktigt utan förställning. Bara där betyder världen något för oss.
Idag mår jag bättre. Himlen känns högre. Jag kan skämta igen. Tiden öppnar återigen upp sig framåt och jag inser att jag måste vara försiktig så att jag inte förlorar mig utan förblir i närvaro så att jag ser allt det goda i livet.
Jag är också väldigt tacksam för min i övrigt friska kropp och känner mig priviligerad. Kroppen förtjänar mer uppmärksamhet, vördnad och respekt än vad den får idag. Den är ett snart 50-årigt förhållande som jag tagit alltför givet. Kanske var det det hon ville säga, när hon slog mig på fingrarna, för att jag skulle märka henne?
* för den som undrar har jag ev en lättare blindtarmsinflammation som ska läka ut av sig självt.
Foto: Ahn Nguyen/Unsplash