Följer debatten kring Navid Modiris samtal med Paolo Roberto. Har inte hört poddavsnittet än, men det låter som om Navid blivit alfabländad. En alfabländad person släpper allt hen tror på för att en person i rummet uppträder som en självutnämnd auktoritet och epicentrum inom ett område. Och jag tror att alla kan drabbas. Så det gäller att känna till sina egna svaga punkter.
Den första gången jag observerade alfabländning var när jag flyttade efter min skilsmässa. Själva flytten ut ur huset till ett hyrt förråd skötte jag och två kvinnor tillsammans. På egen hand bar och kånkade vi in hela bohaget in i en stor hyrd skåpbil.
När vi sedan skulle bära in sakerna i förrådet anslöt även tre män till sällskapet, varav en som är uppvuxen i en medelhavskultur där machomannen är norm.
Medelhavsmannen är som han är. Det var inget nytt för oss. Han bar tre kartonger staplade ovanpå varandra och envisades med att bära möbler på egen hand, som vi tidigare hjälpts åt med. Och när jag och de andra kvinnorna skulle till att lyfta tunga saker, samma saker vi redan lyft en gång på morgonen, gestikulerade han bara att vi skulle flytta på oss, och plockade bokstavligen kartongerna ur händerna på oss.
Men som sagt, att medelhavsmannen tuppade runt var inte förvånade. Det som förvånande oss var förvandlingen av de andra två männen som skedde framför våra ögon. Plötsligt började de också att plocka saker ur händerna på oss och gestikulera att vi skulle kliva åt sidan.
Till slut stod vi kvinnor vid sidan av och tittade på. Helt utmanövrerade. Från att ha varit kompetenta nog att flytta ut allt på förmiddagen, var vi nu svagförklarade. Kulmen var till slut kommentaren: ”Ni kanske skulle åka och börja städa ur istället?”
Vi kvinnor tittade på varandra frågande. Vad var det som hände? Hur kom det sig att, de vanligtvis medvetna, männen nu kopierade machomannens beteende? Vi kom fram till att machomannen helt enkelt måste ha bländat dem med sitt beteende så att de inte längre kunde se sig själva och vad de vanligtvis stod för.
Jag har sett det här hända bland kvinnor också. På en inflyttningsfest började en kvinna att berätta allt självuppoffrande hon gjorde för barnen. Och det gick som ett sug genom rummet och plötsligt började fler kvinnor att vittna om allt självuppoffrande de gjorde i barnens namn. Alfamodern i rummets mitt bländade och kvinnorna släppte andra samtalsämnen och blev små alfamödrar allihop.
Alfabländandet verkar kunna inträffa i närheten av personer som maxar fullträff på skalan av en rådande norm. Det rör sig om personer som är ”så som man ska vara” inom ett område. Då slås ”immunförsvaret” ut hos många i närheten. Oavsett hur mycket personen i fråga än har gått igenom för att bryta normer och tankebegränsningar, så sitter hen plötsligt där och säljer sig för att vinna lite av Alfapersonens strålglans. Normen uppslukar dem. Koncentrerad blir den som en stark gravitationskraft; för en stund är vi bländade och kan inte längre se vår egen sanning.
Ingen är helt immun från det här. Särskilt inte de som tror sig vara immuna. Då är den blinda fläcken extra farlig.
Och jag tror inte att det handlar om att den verkliga sanningen om personen kommer fram – att vi alla egentligen är som Alfapersonerna i grunden. Min tro på människan är alltför positiv. Men vår anpassningsförmåga är en akilleshäl. Instinkten att vilja bli gillad av flockledaren är urstark. Och vi halkar lätt tillbaka in i ”the matrix”. Alfapersonerna är som det blå pillret, som återställer illusionen.
Alfabländning är förmodligen inblandat när obehagliga ideologiska strömningar snabbt kan få grepp om en grupp människor, som tidigare verkat vettiga. Det vi dras till är ”självklarheten” som de här personerna utstrålar. Vi suktar alla efter att få känna oss så trygga i oss själva. Och det finns positivt påverkande självklarhet; sådan som befriar oss. Men sen finns skuggsidan; den verkar lockande som honung men egentligen stänger den oss inne i sunkiga ideal och värderingar som är raka motsatsen till frihet.
Själv är jag svag för kunskap och ”vishet”. Jag kan komma på mig själv med att hoppa runt mellan olika auktoriteter på ett område, som ett förvirrat honungsbi som inte kan bestämma sig vilken blomma som har den godaste nektarn. Jag skulle lätt kunna falla offer för en stark och självklar, men destruktiv, auktoritet på det existentiella, andliga området. En sådan där sunkig guru. Så det gäller att observera sig själv och hålla koll på tecken att man ”tappat det”.
Navid Modiris blinda fläck är troligtvis män som Paulo Roberto och det machoideal de står för. Jag ska lyssna på samtalet. Jag kan ha fel. Men av kommentarerna att döma, tycks många som gjort det förvånas över att Navid inte ställde de självklara och obekväma frågorna, så som han brukar göra. Istället verkar han ha tappat det. Navid är en utforskande person, så säkerligen rotar han i sin egen reaktion just nu.
Men rotar du i din? När blev du Alfabländad senast? Känner du till din svaga punkt?