Mörka inte dina hålrum

Idag är det vanligt att vi försöker peppa oss för att inte gå ner oss i jobbiga känslor. Vi vill så gärna överkomma dem att vi försöker höja oss över dem. Men då stänger vi också ute det vi längtar efter mest: att bli älskade precis som vi är.

Kanske är du som jag och ignorerar gärna dina känslor av värdelöshet och mindervärde av olika slag. Istället kanske du bröstar upp dig och försöker lägga an en självsäker framtoning, lite ”fake it ´til you make it”. Ibland är vi medvetna om att vi tar till sådana grepp. Ibland gör vi det utan att vi fattar det.

Problemet med positiva affirmationer som ska lyfta oss när vi gått ner oss är att de inte adresserar det behov som gömmer sig i de mörka tankarna. Jag vill föreslå ett annat sätt som istället vänder sig in mot mörkret och möter det.

Hålrummet rymmer ett rop efter något som saknas

Kan se på värdelöshetskänslorna som hålrum blir det lätt att se vad som saknas. I hålrummen går att höra en djup längtan ropas ut dag som natt: älska mig! Mörkret i hålrummet gömmer en övertygelse om att vi måste vara på ett visst sätt för att bli älskade och accepterade.

Någon gång som små har vi sett ett behov i familjen som vi trott att vi måste fylla. Det har gjort att vi försökt vara den roliga, den omhändertagande, fixaren, den starka och så vidare. Allt för att avleda föräldrarna från gräl, sorg, vrede, ointresse eller andra obehagliga känslor som tagit plats i familjen.

Vi behöver belysa och acceptera att vi lever fullständigt efter idéen om vad som fattas i vår familj, jag till och med inse att hela vår personlighet utformats efter den. Kan vi närma oss den övertygelsen öppnas en möjlighet att känna ömhet för oss själva som bara ville väl när vi tog oss an vårt uppdrag, men sen upptäckte att vi inte klarade av att leva upp till det och därför börjat känna en djup skam och otillräcklighet.

Den här viktiga insikten går vi miste om när vi inte erkänner mörket i våra hålrum. När vi istället sätter upp positiva affirmationer på spegeln för att intala oss att vi är starka, tillräckliga och så vidare. Eller tvingar oss att ändå sträva på för att uppfylla de alltför stora krav vi har på oss själva ”för att vi tror på oss”.

Att öppna upp hålrummen öppnar för kärlek

Det finns fler positiva saker med att erkänna och synliggöra hålrummen. De kan bli kärl, inte bara för din egen ömhet och kärlek till dig själv. Om du också vågar prata om dem öppnar du dig också för att kunna ta emot kärlek från andra. Framför allt från Livet självt som bara längtar efter att du ska vara DU, precis som du är. Först då är du fri och tillgänglig för det verkliga uppdraget som Livet väntat på att ge dig. Så länge som du håller fast vid ditt självpåtagna uppdrag finns inget utrymme kvar.

Därför. Så snart du känner värdelöshet eller skam börja gnaga. Sjunk ner på knäna och låt dig gå rakt in i känslan och mörkret. Se på det med en vuxens blick som ser ett litet barn som ger sig an på att försöka lösa en uppgift som är alltför svår. Sträck ut en hand till det barnet och låt det få veta att det kan slappna av. Han eller hon är älskvärd och älskbar just på grund av sin otillräcklighet, bara då finns det rum att ta emot kärleken och omsorgen från Livet och andra människor. Bara den som har ett hålrum att fylla kan ta emot.

Och kom ihåg, du kommer aldrig kunna ge kärlek och det du vill ge till andra om du inte först klarar av att ge det till dig själv. Självacceptansen är nyckeln till ditt hjärta som öppnar upp både inåt och utåt.

”This, that we call flaws, are what makes us truly lovable.
If only we could kneel down next to our lowest thoughts and emotions, embracing them when they show up at the doorstep of our hearts, we would open up for the flow of love to reach us.

Because love is like water.
It never run upwards.
It always strive for the lowest spots,
where it can soak the surroundings with it´s life-giving force.

When we try to be proud and big like mountains,
love can´t find us.”

– S

Foto: Ishwanto Arif/Unsplash