”Meningslöshet. Ett tillstånd utan ännu formulerad riktning eller syfte. Som ett höstgrävt trädgårdsland, tömt på gammal växtlighet, där inget ännu är sått, utan jorden är i väntan på nytt liv.”
#29 ur Existentiella ordlistan.
Nej, jag vet. Det är inte såhär det känns när allt tycks meningslöst. Då är det snarare som att befinna sig i ett vacuum där inget spelar roll och där livet saknar riktning. Och den känslan är tung och olidlig.
När meningslösheten är som starkast, ser man inga vägar vidare. Men kanske kan man, efter en tid, börja betrakta meningslösheten så som den existentiella filosofin ibland ser den. Som ett osått trädgårdsland.
Nyckeln brukar vara att låta det meningslösa få ord. Att berätta om det som inte längre finns och om det som känns. Inte förrän det är ute på bordet går att se vad som faktiskt finns kvar och vad som fortfarande är.
Och där i det som är kvar, finns också grunden till det nya som kan byggas. Utifrån det kan en ny berättelse komma till liv. En som berättar varför livet fortfarande är viktigt. Det fröet kan återuppväcka livslusten. Ur det fröet går att se ny mening växa fram.
Men processen tar tid och måste få ta tid. Den behöver också delas med någon. Annars riskerar jorden i trädgårdslandet att bli alltför tung att börja bruka igen. Alltför igenväxt med ogräs och med hård olucker jord.
Så vad du än gör när allt känns meningslöst, ta emot ett lyssnande öra mitt i allt det meningslösa. Och prata om det.