Enligt sufisk psykologi har människan ett viktigt syfte med hennes liv. För att nå dit har vi fått fem begär som ska visa vägen. Men tidigt i våra liv går vi alla vilse och på vägen drar vi på oss de livssår som formar hur vi tar oss fram i världen. Men när som helst kan vi rikta om oss så att vi söker en tillfredsställande källa för de fem begären och på så vis kan vi slutligen nå fram till att uppfylla vårt livs syfte.
Enligt sufisk psykologi har människan ett viktigt syfte. Hon är ett redskap för Guds möjlighet att få kännedom om sig självt. För att nå dit är hon begåvad med fem drivkrafter som ger henne den längtan som krävs för att hon ska utveckla sig bortom de begränsningar som de mänskliga förmågorna innebär. De fem drivkrafterna är en längtan efter liv, förmåga (makt), lycka, kunskap och frid. Samtliga kan sägas vara fem olika ledtrådar som ska leda oss till vårt livs verkliga syfte.
Men samtidigt som begären driver oss framåt mot vårt livsmål utgör de också våra främsta hinder. Till en början vet nämligen inte människan riktigt vad hon ska göra med de fem begären. Hon söker därför tillfredsställa den genom det som finns rakt framför henne; genom det materiella och vardagliga. Men inget materiellt kan släcka ett begär som är tänkt att driva dig mot att överskrida det mänskliga i dig. Därför blir vi aldrig långvarigt nöjda, trots att vi kanske redan uppnått allt vi trodde vi behövde för att släcka begären. Det är då vi har en möjlighet att slå in på den väg som leder oss till vårt livs verkliga syfte.
Vårt sökande efter att tillfredsställa de fem begären riktar oss alltså mot huvudmålet, men gör också att vi kommer att gå vilse. Och jag tror att det är precis som det ska. Vi ska gå vilse. Vi ska skadas. Det kommer att göra att vi på vägen utvecklar olika egenskaper och förmågor som sen är viktiga när vi ska uppfylla vårt livsmål. Inom den sufiska psykologin ser man två huvudsakliga sår som ger upphov till en människas sätt att vara i världen.
Det sekundära såret
Begären som driver oss – längtan efter liv, förmåga (makt), lycka, kunskap och frid – gör att vi tidigt i våra liv identifierar en brist i vår familj som ligger i vägen för att de fem begären ska kunna uppfyllas. Vi kan exempelvis se att det saknas en förmåga att hålla sams som hotar vår längtan efter frid. Eller så ser vi att det i grunden finns ett mörker som verkar outhärdligt och som ligger i vägen för att vi ska kunna känna lycka. Kanske ser vi att det saknas en förmåga att förutse olika risker och det hotar vår längtan efter liv.
Enneagrammets nio olika personlighetstyper kan sägas motsvara nio arketyper för olika ”uppdrag” vi har tagit på oss att uppfylla i världen: den som hjälper, den som skapar frid, den som ser till att allt går rätt till, den färgstarka rösten, den som åstadkommer det som behöver göras, den som identifierar risker, den som vet, den som skapar äventyr och sprider glädje och den starke.
Tidigt gör vi det till vårt livsmål att reparera den här bristen som vi ser i vår familj och det ger upphov till två saker; dels kommer vi att tro att detta är en grundläggande brist överallt i världen och det gör att vi projicerar samma brist på alla relationer framöver oavsett om bristen är verklig eller inte, dels kommer vi att ständigt försöka kompensera på just det sätt vi trodde var det rätta under vår uppväxt, eftersom vi har en övertygelse om att bristen är generell och att den ständigt hotar vår möjlighet att uppnå just det begär vi trodde att den hotade.
Från och med den stund vi tog på oss att åtgärda den här bristen är vi upptagna med att, i alla relationer för resten av livet, försöka fullfölja vårt uppdrag att reparera ”familjehålet” och det kommer vi att vara ända tills vi vaknar upp och bryter den onda cirkeln.
Uppdraget att fylla igen ”familjehålet” är såklart övermäktigt för ett litet barn. Våra goda ambitioner till trots, möts vi därför ofta av kritik när vi försöker läka familjens brist. De vuxna fattar inte. Kritiken gör ont och vi känner oss misslyckade i vårt uppdrag. Skam rotas – oftast samma som våra föräldrar dras med. Bristen vi såg blir nu en del av oss själva. Och får vi egna barn kommer de att ”sniffa sig till” samma brist som vi själva en gång uppfattade. På så vis går skammen i arv, hand i hand med bristen i familjen.
För att undkomma skammen skapar vi olika strategier. Oftast väcks en stark inre röst som vill piska oss att alltid göra bättre för ingenting duger. Den styr och ställer för att försöka hålla ordning på oss. Oftast med nedlåtande hårda ord. Skammen kan också väcka en röst som försöker dämpa den fasansfulla känsla som skam är genom att förneka att vi någonsin kan göra fel. Strategin kan bli att vi höjer oss själva till skyarna.
Strategierna blir våra personlighetsdrag och de sätt som vi navigerar i alla relationer vare sig det är på jobbet eller i förhållande till världen.
Det primära såret
Upptagenheten med ”familjehålet” skapar i sin tur det som är människans primära sår och det uppstår i vår relation till Gud (det yttersta största, vad du nu vill kalla det). I vår jakt på att kompensera den brist vi anser hotar vår möjlighet att tillfredsställa våra begär efter liv, förmåga (makt), lycka, kunskap och frid, glömmer vi helt bort det som är vårt huvudsakliga livsmål: att vara ett redskap för att Gud ska få kännedom om sig självt. Vi tror att det är den ordinära materiella världen, så som vi ser den, som ska kunna ge oss en beständig tillfredsställelse. Men det enda som kan tillfredsställa de fem begären är att vi uppfyller vårt livs syfte.
Om vi kan rikta in oss på det syftet och bryta den onda cirkel som vår jakt på att kompensera ”familjehålet” innebär kommer de fem begären att stillas. På så vis kommer vi att kunna förvandla vårt liv till Livet med stort L. Vi kommer att erfara hur vi uppnår en autenticitet, autonomi och auktoritet som ger oss den livskraft vi längtat efter. Vi kommer att nå en sällhet som är en beständig form av lycka som inte är beroende av några yttre omständigheter. Vi kommer att gå bortom den bokstavliga kunskapen och erhålla en visdom som kan vägleda bättre. Och slutligen kommer vi att uppleva en inre frid i det som är, som står fri från yttre omständigheter.
Tyvärr försvåras utvecklingen av att det sekundära såret även färgar av sig på relationen till Gud. Vi kommer alltså till en början att också projicera samma brist på den relationen och vi kommer att försöka att kompensera den på samma sätt som vi gör i andra relationer. Det gäller oavsett om vi tror på en Gud eller inte. Relationen är där ändå: en relation med något som inte finns, en icke-relation, är fortfarande definierad av den andre parten, frånvarande eller inte.
Att bryta den onda cirkeln
För att bryta den onda cirkeln som det sekundära såret gett upphov till behöver vi börja med att vända oss dit den verkliga källan finns som kan släcka begärens törst. Det är det enda som kan göra oss övertygade om att vi inte är så misslyckade, värdelösa och omöjliga att älska som vårt självpåtagna uppdrag övertygat oss om.
Vi behöver också, med en medkännande blick, se att vi misstagit oss när vi som små trott att vi med våra strategier kan kompensera den brist vi identifierat. Och vi behöver förlåta oss själva för att ha projicerat samma brist på alla relationer vi har – och för att vi försökt kompensera bristen med strategier som förmodligen bara gjort allt värre för alla inblandade.
Men det svåraste vi behöver göra är att utveckla tillit till Livet. Vi behöver släppa vårt vitnande grepp kring ratten och börja lita på att något ”håller oss”. Länge har vi trott att det är VI som måste fixa världen för att den ska kunna ge oss det vi längtar efter. Men vi behöver bara lita på processen. Om vi lyssnar inåt kommer vi att vägledas åt det håll som kan göra att vi uppfyller vårt livs syfte.
En god start är också att vi tar oss en funderare kring vad som egentligen kan släcka törsten kring de fem begär som vi fötts med: liv, förmåga (makt/kraft), lycka, kunskap och frid. Vad kan ge en beständig tillfredsställelse?
Och med mild medkänsla behöver du börja kartlägga vilken brist du identifierade i din familj, vilka strategier du utvecklade föra att kompensera bristen och vilken typ av skamkänsla som uppstod när du misslyckades i ditt uppdrag. Vilka övertygelser om dig själv, världen och ”Gud” har det skapat i dig?
Foto: Kelly Sikemaa/Unsplash