De flesta upplever att livet är fullt av kamp, motgångar och strävan. Men det finns en lösning som skulle minska lidandet på en gång och vända dig medströms istället för motströms. Fast lösningen är för simpel för att de flesta ska tro på den. Och för läskig för att särskilt många ska våga.
Livet är lidande sa Buddha. Och visst kan man hålla med i stora drag. Även om man på alla sätt och vis har det bra finns ändå för de flesta en känsla av ständig kamp.
Men lösningen är ganska enkel. För att få slappna av behöver du ge upp dina manér och alla strategier, undanmanövrar, attacker och allt tillrättalagt. Bokstavligen det mesta du håller på med under en hel dag.
För var ärlig. Hur mycket av dina tankar går inte ut på att upprätthålla en idealbild om dig själv som du vill att andra ser, samtidigt som du konstant försöker dölja det som du inte vill att de ska se?
Observera dig
Har du aldrig tänkt i de här banorna förut så utse en dag där du ska observera dig själv. Lägg märke till dina reaktioner och tankar när du pratar med partner, vänner, barn, kollegor, grannar och kunder. Vad har du för motiv bakom dina frågor och dina hjälpinsatser? Vad vill du med att påpeka andras misstag? Och vilka lögner drar du?
När jag började observera mig på det här sättet blev upplevelsen nästan för mycket. Jag såg hur mycket jag försökte manipulera min omgivning att se mig som god, duktig, korrekt, smart, stark, snäll, söt, intressant, mest speciell och så vidare. Minst hälften av det jag sa var inte fullt ut till hundra procent sant. Allt för att inte avslöja den hemska sanningen om mig själv: jag är fel och har inget att bidra med till världen.
En djup trötthet
Observationerna gjorde även att jag lade märke till hur trött jag blev av all strävan. Med stort obehag insåg jag att strategierna var den verkliga orsaken till att jag behövde vila när jag varit mycket bland folk. Jag var inte känslig. Jag var slutkörd av mitt sluga kortspel där jag hela tiden försökte ha rätt kort på handen och inte avslöja mina svagheter.
Men så lät jag korthuset falla. Det kom en dag när jag begrep fullt ut att min idé att jag kunde kontrollera vad andra tyckte om mig bara var en dum fantasi. En person jag trodde jag visste var jag hade visade sig sen plötsligt tycka något om mig som jag inte kunnat förutse. Obehagligt som sjutton. Det var inte förrän då jag kunde erkänna fullt ut för mig själv vad jag höll på med, och nog alltid gjort, fast jag nog anat tidigare vad jag höll på med, men vägrat se.
Experimentet
Jag inledde ett experiment där jag inte skulle bestämma något själv utan bara flyta med i det som utvecklades omkring mig. Först var det nog mest trots mot livet, men beslutet tvingade mig att flytta fokus från mitt eget rävspel till det som faktiskt pågick omkring mig, och något dramatiskt hände: jag blev en aktiv deltagare i omvärlden istället för en liten maskinist i ett kontrollrum som försökte styra saker att bli som jag själv ville. Och lättnaden var så enorm att jag kände mig helt euforisk.
Nu, ett år senare, går mina känslonivåer återigen upp och ner. Men jag vet nu med all säkerhet att nedåtperioderna alltid kommer så fort jag återfaller till mitt gamla rävspel. Så fort jag börjar tycka att omvärlden är si eller så, eller att någon gjort något dumt mot mig så faller jag ner i nedstämdhet ett tag. Men jag genomskådar snabbt mig själv. Och då blir det plötsligt svårt att hålla spelet igång. Jag kan inte längre tro att jag är fel, ointressant och värdelös särskilt länge.
Hemligheten är att sluta upp! Att våga vägra duktighetsprojekten! Då öppnar sig vägen till att bara vara. Men då måste man vara redo för att vara ordinär och medelmåttig, likväl som dålig och fel.
Men känslan som uppstår är otroligt skön. När korthuset fallit avslöjar sig det verkliga bygget därunder: det som ÄR på riktigt, och det tar inte strid mot världen utan glider fram. Och med den känslan finns inget medelmåttigt och ordinärt. Den är något bortom denna världen!
Foto: Sigmund/Unsplash