I måndags samlades tjugo personer på existentiella samtalscaféet Vardagsrummet och pratade om vad SAMHÖRIGHET är. Vad krävs för att vi ska känna att vi hör till och hör samman? Och vad kan stå i vägen?
Samtalen utgick från filosofen Simone Weils tankar kring samhörighet som hon samlat i hennes bok ATT SLÅ ROT. Simone menade att samhörighet är ett av människans största andliga behov. Utan den känslan blir vi vilsna, mår inte bra och vi blir ett lättare byte för destruktiva krafter och rörelser.
Grunden för samhörighet beskriver hon som en livsgemenskap där vi delar vissa gemensamma minnen, men också tankar och föraningar om framtiden. Hon pratar också om naturlig gemenskap och med det menar hon olika gemensamma nämnare, som hemort, yrke, intressen och liknande.
Återkommande kallar hon samhörigheten att slå rot. Och jag tänker att hon använder den liknelsen för att hon menar att vi hämtar näring ur samhörigheten. Kanske är det också därför hon säger att människan behöver många rötter. Annars riskerar vi att bli undernärda.
En av de största hoten mot samhörighet menade hon var pengaintressen och moderniteten (läs gärna boken om ni vill veta vad hon menade med det, eller lyssna på ett kort program om henne på P1)
Några av de saker som samtalsgruppen lyfte som ger samhörighet är härkomst (några nämnde hur lätt det är att börja prata med någon utomlands bara för att de är från Sverige), gemensamma mål, acceptans, gemensamma intressen, traditioner, normer, språk eller religion.
Men går det att känna samhörighet med någon som är väldigt olik en själv?
Ja, blev svaret. Det går alltid att hitta en gemensam nämnare, exempelvis att vi är alla människor. Något som återkom ofta i samtalen är också detta att bygga broar och vara nyfiken. Att tänka att vi behöver många rötter och att det okända kan ge ny näring i form av nya perspektiv. En stark gemensam nämnare är också människans existentiella villkor: rädslor, längtan efter att vara behövd och vara älskad och detta att vi alla ska dö.
Vi berörde också en av samhörighetens fallgropar: människans fantastiska anpassningsförmåga. Därför är det viktigt att göra skillnad på passa in och att höra till.
I en sociologisk studie har ungdomar svarat på skillnaden mellan de två olika begreppen. Passa in är att vara någonstans där man vill vara, men ingen där bryr sig riktigt om just dig. Höra till är att vara någonstans vi vill vara, och de andra vill att du ska vara där. Passa in är att bli accepterad för att du är som alla andra. Höra till är att bli accepterad för den du är.
”Om jag ”hör till” får jag vara mig själv. Om jag ska ”passa in” måste jag vara som du.”
– BRENÉ BROWN, ungdomar svar om samhörighet ur Mod att vara sårbar
Några av de saker som gruppen nämnde, som behövs för att skapa samhörighet, är öppna träffpunkter som inte förutsätter gemensamt intresse. Vi pratade också om att samhällsplaneringen bör skapa förutsättningar för samhörighet och någon nämnde nya bostadshus i Uppsala där det ingår i hyreskontraktet att du ska umgås ett visst antal timmar med någon annan i huset. Det krävs också att vi vågar ta kontakt och att vi är nyfikna. Men den största nyckeln menade gruppen är att våga vara sårbara och att vi vågar dela rädslor och inre tankar som rör de existentiella villkoren. För de tankarna är djupt mänskliga och delas av oss alla.
Tack till alla som deltog! Och tack till ABF som ger oss möjligheten att prata existentiella frågor!
”Vem ska trösta Knyttet med att säga sanningen
/ Ur Tove Janssons Vem ska trösta knyttet
– om du bara springer bort så får du ingen vän.”