Det pratas mycket nu om att vi inte ska tappa hoppet. Men kanske är det snarare vår längtan vi inte ska tappa bort? Eller som vi faktiskt ska se till att lära känna nu när vi har tid?
I oroliga tider kan det som är viktigt titta fram. Bland annat vår längtan. Längtan är en livsviktig känsla. Den är glöden som håller dig vid liv; som får dig att inte ge upp och som får dig att fortsätta leva och röra dig i en riktning.
När vi talar om att aldrig tappa hoppet, är det nog längtan vi menar egentligen. För längtan är som de uppåtstigande varmluftströmmar – termik – som fåglar använder sig av för att vila och orka flyga längre avstånd (och segelflygplan). Termiken sparar och ger kraft och gör fåglarnas mödosamma resa lättare.
Skillnaden mellan längtan och hopp är att hoppet oftast har ett färdigt slutmål. Vi har hopp om en särskild utkomst. Det har även drömmar. Hopp och drömmar är en önskan om att komma bort från något för att komma till något annat. I hopp och drömmar föreställer vi oss en färdig plats vi vill uppnå; en situation eller ett sätt att vara.
Den längtan jag pratar om är ofta ofärdig. Den är något som ännu inte tagit form. Ibland känns den starkt och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med den. Vi vill något. Men ännu är detta något fördolt för oss. Det är längtan som får oss att börja rannsaka vårt liv.
Många gånger tror vi att vi behöver ett nytt jobb. Att det är vår relation det är fel på. Eller att vi måste resa till andra sidan klotet för att få tid över till oss själva. Längtan gör oss sökande. Och ofta leder vårt sökande oss tillbaka, otillfredsställda, till samma ställe.
Den existentielle filosofen Sören Kierkegaard skriver om längtan i sin bok Sjukdomen till döds. Men han väljer att benämna den förtvivlan. Och nog kan det bli så om längtan inte får ta plats, om vi lever i en vardag där vi inte tar sökandet på allvar, då kan nog längtan lätt slå över i förtvivlan och depression.
Kierkegaard beskriver förtvivlan – det jag kallar längtan – som ett sökande efter att bli till sig själv. Och då ett själv som inte bygger på föreställningar och normer om vad vi borde vilja bli, utan ett autentiskt själv, som han verkar mena, är oss givet vid födseln. Ett som vi kanske tappat bort men ännu har minnen av.
Längtan handlar då främst om en inre resa och förvandling. Längtan är mer som att fundera på vad du vill ha ut av resan, snarare än att tänka på vart du vill åka. Den frågan kommer senare.
Längtan är snarare det som får upp oss på fötter och som aktiverar vår blick. Längtan söker efter en öppning. Och till skillnad från drömmarna och hoppet, försöker längtan leta efter öppningen i den verklighet du lever i. Drömmen och hoppet kan istället göra att du försöker skapa något som inte samspelar med verkligheten.
Jag menar inte att vi ska sluta drömma och hoppas. De känslorna har sin plats. Men det är nog viktigare att veta ATT man vill än att veta exakt vad man vill. För livskraften alltså.
Om vi lyssnar efter vår längtan, hur svag den än är, kanske rösten växer sig starkare, tills den är så stark att vi med hjälp av den kan välja klokare i de situationer vi är i. Då befinner vi oss plötsligt i en slags livets termik, där uppåtgående luftströmmar kan fånga oss och göra vår resa lättare och mindre motsträvig. Och vem vet då vart vi hamnar. Det kan vara någonstans som är väldigt mycket bättre än något vi klarat av att tänka ut själva.
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Tomas Tranströmer