Var finns lektionerna i hur man fattar bra beslut? Och varför pratar vi inte mer om detta svåra vi gör varje dag? Är det för att inbillar oss att det är enkelt om vi bara har rätt underlag? Senaste filosoficaféet komplicerade i alla fall saken och gav intressanta insikter.
Beslutsfattande blandar in många saker samtidigt. Man kan säga att det är en punkt där erfarenheter, kunskap, händelser, relationer med omgivningen och livsåskådning sammanfaller i en vågskål och slutligen trattas ut genom det vi kallar omdöme.
Vissa beslut fattar vi med lätthet och hinner kanske inte ens uppfatta dem som beslut. Jag tänker på alla mikroavgöranden vi gör under en vanlig dag. Ska vi gå upp ur sängen? Vad ska vi ha till frukost? Ska jag välja att prata nu eller inte?
Samtalet vid filosoficaféet i Storvreta som genomfördes nu i september med temat I Coronas spår kom att kretsa kring just beslut som fenomen. Iakttagelsen som deltagarna gjort var hur coronakrisen ökat deras medvetenheten om svårigheten i beslut och riskbedömning. Och hur ofta de fattar beslut. Coronaviruset har gjort att beslutsfattandet blivit en allt tydligare del av vardagen.
Deltagarna uttryckte att det gjorde dem trötta att hela tiden göra etiska avväganden. De pratade också om svårigheten att bedöma risker. Och om detta att vi kan göra olika bedömningar utifrån samma förutsättningar.
Allt fokus på beslutande hade också ändrat deltagarnas syn på livets ovisshet och osäkerhet. Går det ens att kontrollera och förutse någonting? Några undrade om vi har en annan syn på ovisshet idag än när andra världskriget pågick under fler år. Var de lika otåliga då när de skulle hantera frågan om när kriget skulle ta slut?
En deltagare hittade en paradox. Hon hade märkt hur beslutsfattandet gör en mer ensam men också samtidigt mer medveten om hur vi alla hör samman och påverkar varandra. Deltagaren menade att hur mycket vi än diskuterar med andra, om exempelvis beslutet att bära ansiktsmask, är det ändå till sist vi ensamma som måste fälla sista avgörandet. I detta blir existentiella ensamhet tydligare. Men samtidigt sa en annan deltagare att hon aldrig varit mer medveten om hur hennes handlingar och beslut kan påverka andra. Och smittans spridning globalt förstärker också känslan av att vara en enda sammanlänkad mänsklighet.
Deltagarna pekade också på hur tydligt coronakrisen blottlagt oss som flockdjur. Vi vill gärna tycka lika som andra. Flera hade lagt märke till att de kört över sin egen inre röst till förmån för gruppens gillande.
Vi hann inte fördjupa oss tillräckligt i beslutsfattande som fenomen. Mycket mer finns nog att upptäcka. Och nog är det lite lustigt att det finns så få tillfällen att faktiskt lära oss hur man gör kloka beslut. Om vi har tur köper eller lånar vi en bok i ämnet. Jag kan inte minnas att jag pratat med mina föräldrar om detta, eller att vi pratade om det i skolan?
Sen har vi ju den intressanta forskningen som visar att känslor är avgörande. Att beslutsfattande inte bara handlar om tankar. Det finns studier där personer med hjärnskador som tagit bort förmågan att känna den typen av känslor inte längre kan fatta beslut (spansk studie).
Ett intressant vardagsmysterium alltså. Tror att beslut och omdöme blir framtida teman för nästa års filosoficaféer.