Det har bokstavligen börjat skaka på nedre däck. Någonting i mig håller inte längre. Kanske känner du igen dig i känslan av kognitiv dissonans? Min skillnad nu är att jag inte längre kan rätta till harmonin som jag brukar. Jag står inför något nytt.
Den senaste tiden har jag mått lite märkligt. Det som har hänt är att jag hela tiden lägger märke till mina tankar och känslor. Och det är inga roliga tankar och känslor jag fått syn på. De är fyllda av en rädsla för vad andra ska tänka, tycka och göra gentemot mig. Och jag känner mig nästan illamående när de dyker upp, som om jag har något som är fel inuti kroppen.
Inte nytt – men ändå nytt
Att jag lägger märke till sånt är inte nytt. Jag har sett tankar av det här slaget hos mig förut. Men då dök de upp då och då. Nu märker jag att jag har sådana här tankar och känslor hela tiden. Min hjärna är verkligen full av dem dygnet runt.
Rädslan för vad andra ska tänka, tycka och göra är livslånga kamrater. De är som ett dåligt sällskap jag vistas tillsammans med för länge. Skillnaden är att jag tror jag börjar genomskåda dem mer. Framför allt ser jag vad de försöker styra in mig på. Och de leder mig bland annat in i en loop som bekräftar rädslan och grundskammen som är deras bas.
Men i och med att att mönstret träder fram så tydligt nu, börjar tankarna och känslorna allt mer kännas som lögner som jag inte tror på längre. De ekar tomt. I samband med mitt experiment har jag sett med egna ögon att det mina livslånga kamrater säger till mig inte stämmer.
Och i det ljuset kan jag inte längre skapa nya lögner och justera mina förklaringar, så att rädslans världsbild upprätthålls.
Skillnaden har helt enkelt skapat en avgrund mellan det jag ännu tycks tro på och det jag vet är sant, och däremellan flyter jag över avgrunden, och det ger mig yrsel. Jag tror att jag upplever det som kallas för kognitiv dissonans.
Kognitiv dissonans
Kognitiv dissonans – disharmoni – uppstår när vi får reda på något som inte stämmer med tidigare uppfattning. Det kan exempelvis vara när vi får veta att en person vi litade fullständigt på har gått bakom vår rygg hela tiden och gjort elaka saker mot oss.
Kognitiv dissonans kan också dyka upp när vi handlar tvärtemot vad vi egentligen tycker är rätt. Vi kan halka in i skvallret kring en person som inte mår bra på jobbet, men vi ångrar oss efteråt, för djupt inombords vill vi inte bete oss så gentemot andra, men drogs med i samtalet.
Men kognitiv dissonans kan också uppstå när något mer drastiskt händer i livet som avslöjar en övertygelse på ett större plan, exempelvis tron på en värld som successivt bara blir bättre. Vi kan ta Rysslands krig i Ukraina som ett exempel. Många trodde nog på en värld som bara skulle bli bättre, jämlikare och rättvisare, så poff, kliver Ryssland in med något så gammaldags som ett invasionskrig och tron på en ljus framtid haltar.
Kognitiv dissonans är så obehaglig att vi genast brukar försöka rätta till dissonansen. Vi strävar tillbaka till en känsla av harmoni och av att ha koll, men oftast tar vi den enkla vägen, där vi försöker stärka och återupprätta den gamla uppfattningen/världsbilden.
Det gör vi genom att skapa förklaringar till de uppenbara motbevisen. Vi kan också envist välja att hålla fast vid en gammal tanke fast bevisen är överväldigande. Vi kan kalla vissa redogörelser för fake news eller bli övertygade om en stor bakomliggande komplott som döljer att världen är så som du menar att den är.
På ett mer vardagligt plan kan det innebära att vi förnekar problem som är uppenbara, exempelvis med drickande, för det passar inte med vår självbild som ordentlig och ”absolut-inte-alkoholist-som-pappa”, trots att vi vaknat upp på golvet och inte minns hur vi hamnade där.
Funkar inte längre
Men för mig funkar inte de gamla reflexerna längre. Jag kan inte längre tycka att världen är emot mig, och justera mina förklaringar så att jag behåller den världsbilden. Jag kan inte heller hålla fast vid min gamla strävan att vara på ett visst sätt för att rätta till alltihop.
Det tunga draperi av övertygelser som mitt experiment dragit åt sidan har släppt in ett skarpt ljus där omedvetna tankar, känslor och övertygelser inte kan gömma sig längre.
Jag förstår att min övertygelse om att jag är värdelös, ointressant, konstig och ensam inte är sann (och då menar jag inte på ett intellektuellt plan, utan på djupet i hjärtat). Och jag känner att strategierna jag har haft för att hålla fast vid den bilden, inte funkar längre.
Jag har sett att jag hör ihop med världen i ett intrikat flöde av relationer och utväxlingar som i förlängningen är En Enda existens. Och att allt är nödvändigt i det flödet och är exakt som det ska. Allt är välkommet och det är och som jag upplevt det, är allt till och med älskat. Den upplevelsen har rört till så att den gamla logiken haltar.
Så därför går jag runt lite lätt illamående. Och fattar att det är bra. Den här typen av obehag är en möjlighet; det är den kuslighet som Martin Heidegger försökte beskriva i Varat och Tiden, den som uppstår när något gör en reva i väven av genomsnittlighet, den han kallade Mannet. Jag har en chans att kliva igenom revan till något nytt.
Därför vill jag hoppa av. Jag vill lämna den dåliga gemenskapen som mina livslånga kamrater erbjuder. Men det kräver att jag öppnar mig för hur jag istället kan tänka kring saker, nu när de kan baseras på denna Enda existens – men det får bli ett annat inlägg.
Foto: Mark Timberlake/Unsplash