”Intellektet och kärlek är gjorda av olika material. Intellektet snärjer in folk i trassel och riskerar inget alls, medan kärlek löser upp allt insnärjt och riskerar allt. Intellektet aktar sig alltid och råder dig: ’Akta dig för allt för mycket extas’ medan kärleken säger: ”Akta dig inte alls, låt dig gå upp i extasen helt och hållet!’. Intellektet knäcks inte så lätt, medan kärleken med lätthet reducerar sig till inget annat än en hög aska. Men stora skatter göms bland ruinerna. Ett brustet hjärta ruvar på skatter.” – regel 3, ur Kärlekens fyrtio regler, Shams från Tabrizi.
Det här är en text i en serie av fyrtio texter om Kärlekens fyrtio regler skrivna av Shams från Tabrizi som var Rumis andliga lärare. Du hittar de andra reglerna här>>
Intellektet är en stor tillgång. Där ryms förmågan att göra kunskap av tidigare erfarenheter. Med intellektets hjälp kan vi undvika vi att göra sådant som inte är bra för oss och vi kan göra mer av sådan som är bra för oss. ”Systemet” är ett utmärkt skydd och en livlina.
Men det kan det bli för mycket av det goda. Intellektet kan också bura in oss bakom det välkända och trygga. Minnen som ägde rum för decennier sedan kan göra att vi fortfarande är på vakt här och nu i situationer som liknar minnet. Vi kan ta upp kampen mot ”väderkvarnar” som Don Quijote gjorde, och hindra kärlekens gåva: samhörighet, närhet, värme.
Om vi satsar allt på intellektet riskerar vi även att ”avförtrolla världen” och göra den till en livlös mekaniskt fungerande maskin som inte följer någon annan rörelse än orsak och verkan. Intellektet är benäget att objektifiera allt och enbart bedöma föremål, natur och människor utifrån hur nyttiga eller värdelösa de är i vår strävan att uppnå den bästa situationen för oss själva. Intellektet skapar distans till allt, eftersom det krävs separation från något, för att analysera, organisera och förutsäga. En sådan distans avskiljer oss från möjligheten att se den gudomliga enheten i allt och den enhet av existens vi själva ingår i. Intellektet vill ägna sig åt det mätbara och bevisbara.
Ett skifte i blicken på omvärlden
Men hur är det att leva utifrån kärleken då, den som Shams säger är redo att bli till aska, till intet, för kärlekens skull? Och vad är det för skatter som väntar i ruinerna av ett hjärta som blivit till aska?
Filosofen Martin Buber beskriver i sin bok Jag och Du om ett annat sätt att förhålla sig till världen än med intellektet, och jag tror att han beskriver just det som Shams kallar en kärlek som ”löser upp allt insnärjt” och riskerar allt.
För vad är kärlek annat än att våga öppna sig gentemot sin omvärld; att lägga ner garden och alla försvarsmekanismer och tro på att kunna förutsäga och styra alla situationer? Kärlek är ingen känsla säger Buber. Kärlek äger rum.
I Bubers värld är kärlek ett förhållningssätt till världen, och den känsla som vi kallar kärlek till vardags, är en biprodukt från det som äger rum i en relation. Kärlek är inget som uppstår automatiskt sen finns där. Kärlek är förbundet med hur vi möter världen och vad vi väljer att säga och göra.
Att förhålla sig till omvärlden på intellektets sätt är att ständigt skanna människor och situationer efter nyttan du själv kan få ut. Jag-Det-blicken som Buber kallar det förhållningssättet vill alltid lära känna för att kunna begagna sig av relationen så att det gynnar en själv. Det är vad Shams kallar snärjt och intrasslat.
Skillnad mellan intellektets sätt att förhålla sig till omvärlden och kärlekens, är att den sistnämnda vågar ge sig hän. Kärleken vågar gå nära utan skyddsnät.
Skatterna
Ja, vi riskerar ett brustet hjärta, men ett brustet hjärta ruvar på skatter, säger Shams. Vad kan finnas att vinna på att såras och att befinna sig i jobbiga känslor?
Jag tänker att regel nummer fyra beskriver något av den där känslan som kan uppstå efter ett uppslitande gräl, en dramatisk händelse eller en begravning. Då brukar människor mötas utan sina vanliga manér och strategier. Det som råder brukar vara samhörighet, närhet och värme. Allt känns plötsligt så nära och levande. I sådana situationer känner jag mig mer som ”mänsklighet” än människa. Och kanske är det därför människor brukar släppa allt när en olycka händer och vill hjälpa till fastän vi ofta står inför en obekant situation. Det är också då när allt känns hopplöst, när hjärtat är brustet, som vi släpper all envis självständighet och vänder oss till andra eller något större än oss själva för att få hjälp.
Min egen erfarenhet är att allt löser sig med elegans när jag förmår vara i det tillståndet av öppenhet mot Livet. Då sker allt med lätthet och jag fylls av en känsla av att ALLT lever, och att jag är hållen av, och i och kommen ur detta levande (läs mer om Experimentet).
Ja, vi riskerar ett brustet ego efter att ha förlorat i anseende eller ackumulerade ting när vi inte kör på som vanligt efter intellektets drivrutin. Och ja, vi riskerar att bli lämnade och utnyttjade av någon i vår närhet om vi inte lyssnar på intellektets röst. Men min erfarenhet är att det sista inte händer. Snarare tvärtom. Människor förvandlas i vår närhet om vi låter kärleken snärja upp allt intrasslat. De slappnar av och deltar med samma öppenhet som du i Livets mysterium. Det är några av de skatter som väntar i egots ruiner.
Att fundera på: I vilka situationer viskar egot i ditt öra att du ska akta dig? När sluter du ditt hjärta och försöker skydda dig från att riskera allt? Vilket minne från ditt liv är det som är aktivt då och tolkar det som händer? Och vad riskerar du om du skulle strunta i ”rösten” och istället möta situationen som om du inte vet vad som pågår?
Foto: Cathal Mac an Breatha/Unsplash