”Barnmorskan vet att när det inte känns någon smärta, kommer inte vägen för barnet att öppnas och modern kan inte föda barnet. På samma sätt kan inte ett nytt jag födas, svårigheter behövs. Precis som lera behöver intensiv hetta för att bli stark, kan kärleken bara fulländas i smärta.”
Det här är en text i en serie av fyrtio texter om Kärlekens fyrtio regler som skrevs av Shams från Tabrizi som var Rumis andliga lärare. Du hittar de andra reglerna här>>
Regel nummer 10 är magstark. Den smärta Shams skriver om är känslomässig, själslig smärta och människan kan gå väldigt långt i sitt beteende för att försöka skydda sig från jobbiga känslor.
Kanske blir det lättare att acceptera det Shams skriver om vi utgår från liknelsen med taggen. Jag kan tyvärr inte minnas vart jag hört den. Den går i alla fall ut på att livet är som att få en tagg i sidan. Taggen tränger in i oss som små när vi med om en eller flera händelser som gör ont i oss. Det kan handla om en tillsägelse från föräldrarna, en nedsättande kommentar från en släkting och ibland faktiska psykiska eller fysiska övergrepp. Minnet sätter sig som en stor tagg i sidan av överkroppen. Men vi tar inte bort taggen för vi vill inte att det ska göra ont igen. Istället börjar vi utveckla gångstilar som gör att vi inte irriterar taggen. Vi anstränger oss för att välja kläder som inte ska beröra taggen så att det gör ont igen. Vi kan börja prata på ett visst sätt så att taggen inte ska röra på sig så mycket. Gångstilen, kläderna, sättet att prata blir vår personlighet och sätt att vara och tänka. Allt för att aldrig såras på samma sätt igen.
Vi kan ta bort taggen när som helst, men det kommer att göra ont. Men det är ett ont som går över. Valet står alltså mellan att lida lågmält hela livet eller utstå smärta vid ett eller flera specifika tillfällen.
Shams använder liknelsen om modern som föder ett barn. Födslokanalen måste vidgas sakta. Värkarbetet pågår under en längre tid. Samma sak är det med att förändra en försvarsmekanism och ett reaktionsmönster. Det är också något av ett värkarbete. Och det gör ont att stanna kvar i de situationer där taggen stimuleras. Det ligger så nära till hands att använda den gamla vanliga gångstilen, kläderna, kroppshållningen eller sättet att prata för att känna minsta möjliga smärta. Men likt hettan som gör leran stark, behöver vi känna alla jobbiga känslor: skräck, övergivenhet, värdelöshet, ja alla de känslor som förmodligen gömmer sig under vår ilska, vårt förakt, vår känslokyla eller vilken annan känsla som fungerar som ”kläder” som inte triggar taggen. Ett nytt ”jag” kan bara utvecklas genom svårigheter.
Att erkänna att taggen finns, att identifiera den och sen prova att göra det rakt motsatta mot vad vi normalt gör är inte lätt. Det är kräver mod att vara uppriktig istället för kamouflerande, att vara sårbar istället för stark, att vara ovetande istället för den som vet, att vara vänlig istället för cynisk, att vara allvarlig istället för att skämta, att vara öppen och kommunicera vad vi verkligen känner istället för att attackera den andre är en prövning som håller oss kvar i det vi tidigare jobbat så hårt på att undvika.
Men som Shams skrivit tidigare: i ruinerna av ett ”brustet” hjärta gömmer sig skatter. Kanske är du och den som irriterar taggen för första gången ärliga mot varandra, och den ärligheten suddar ut den bråddjupa spricka som era ”taggbeteenden” upprätthållit. Och när den sprickan sluts, sluts även sprickan i kärleken och genom det nya sättet att vara mot varandra kan ”kärleken äga rum” som Martin Buber säger. Kärleken kan fulländas.
Att fundera på: Vilka taggar har du? Och vilka beteenden har du utvecklat för att lindra smärtan från taggen? Vilka situationer hotar taggen? Hur skulle du kunna göra annorlunda? Vad vore det motsatta mot det du vanligtvis gör?
Foto: Annie Spratt/Unsplash