Kärlekens fyrtio regler – regel 1: Som vi ser Livet, blir vi

”Sättet vi ser på Livet (Gud), återspeglar omgående sättet vi ser på oss själva. Om Livet främst framkallar rädsla och klander, betyder det att vi har mycket rädsla och klander dolt djupt inom oss. Om vi istället ser Livet (Gud) som något kärleksfullt och medkännande, blir vi också så.”
– regel 1, Kärlekens fyrtio regler, Shams från Tabrizi

Kärlekens fyrtio regler är en möjlighet att, med start v 1, 2025 och fyrtio veckor framåt, följa med genom sufiern Shams av Tabrizis regler för kärlek som ett slags existentiellt träningsprogram. Läs mer om detta här.

Shams första regel pekar ut att Livet och du själv inte går att skilja åt. De återspeglar varandra omgående. Du är i Livet och Livet är i Dig, och ska Livet bli annorlunda behöver något i hur du ser på Livet (Gud) förändras först.

Det bästa begrepp jag kommit på, för den effekt som Shams pekar ut, som min tänkande sida kan vara nöjd med, är relationell samtidighet, det vill säga att vår världsbild/gudsbild står i ömsesidig medelbar relation till vår självbild, och att allt vi ser är en återspegling av den rädsla vi har för omvärlden.

Det här är viktigt för rädslan påverkar hur vi organiserar vårt sätt att vara i världen. Om vi ser Livet som likgiltigt eller rent av som något som jävlas med oss, kommer vi också att få ett beteende som återspeglar det och vi får ett liv därefter.

Magiskt tänkande fungerar inte

Men det går inte att bara tänka att Livet är kärleksfullt och medkännande, och vips så blir det kärleksfullt och medkännande. Sufismen är en hjärtats väg, därför tror jag inte att Shams pratar om magiskt tänkande i form av positiva affirmationer. Det är för tankebaserat. Jag tror det handlar om att öppna ett slutet hjärta och att graden av öppenhet är roten till hur vi ser på världen.

Min erfarenhet är att det krävs ett ”leap of faith” för att öppna ett slutet hjärta. Vi behöver pröva att ha tillit till omvärlden (Livet/Gud), för att något ska förändras. Vi kan inte vänta på att tilliten ska infinna sig, eller att någon annan ska göra något så att du känner tillit. Vi behöver ta steget ut i det osäkra trots all rädsla och misstro. Bara så kan vi få erfara något som motsäger synen på världen som kall, kärlekslös, hotfull, hånfull eller vilken övertygelse vi nu fått under uppväxten eller efter omskakande händelser i livet. 

Rumi skrev: ”Birds make great sky-circles of their freedom. How do they learn it? They fall and falling, they´re given wings.” (översättning från persiska av Coleman Barks). Kanske hade Rumi Shams första regel i åtanke när han skrev den här dikten.

Filosofen Martin Buber säger något liknande: ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den.” (Ur Jag och Du).

En ointresserad värld = avtrubbat hjärta

Steget som Shams, Rumi och Buber talar om är inte lätt. Själv satt jag länge fast i en envis tro på att Livet/universum är ett viljelöst organiskt system som är sig självt nog och att Livet – och omvärlden – därmed förhöll sig ointresserat och likgiltigt inför mig och mitt liv. 

Enligt regel 1 hörde min syn på världen som känslolös och likgiltig ihop med min rädsla för att råka ut för den kylan och det ointresset. Regel 1 säger också att jag omedvetet ordnat mitt tänkande och handlande utifrån den uppfattningen. 

Efter en del utforskande av mitt inre vet jag att det stämmer. Jag har hittat en rädsla för att öppna upp och dela med mig av mig självt eftersom jag då räknar med att jag ska mötas av ett likgiltigt ointresse, eller värre, av skratt och förlöjligande. 

Rädslan har skapat en försvarsmekanism som gör att jag, redan innan något hänt, stänger av hjärtat i båda riktningar. Jag har svårt att både ta emot hjälp och kärlek från andra. Men jag har också en svårighet att ge kärlek och omsorg gentemot de som jag är rädd att förlora. Jag vill undvika att känna den smärta som jag förknippar med en ointresserad omvärld. Ett avstängt hjärta på grund av en ointresserad värld, gör även mig avstängd och oberörd. Livet blir stumt där det skulle kunna vibrera av liv. Jag gör mig existentiellt ensam.

Det var en existentiell psykoterapeut som pekade ut det här för mig första gången. Vad intressant, sa hon, att din livsåskådning stämmer överens med hur du förhåller dig till andra i dina relationer. Jag blev överrumplad och ordlös. Nu, 10 år senare, börjar polletten att trilla ner på riktigt. Jag har börjat ta steget att öppna upp, och Livet svarar an. Jag har vågat börja lita på Livet, att det är något välvilligt med det, och det har hjälpt mig att också se på mig själv annorlunda. Den minskade rädslan har gjort det lättare att öppna hjärtat och både ge och ta emot kärlek. Jag känner mig inte längre existentiellt ensam.

Några frågor att ställa dig:

Vilken syn har du på Livet/Gud? Hur uppfattar du att omvärlden/Livet förhåller sig till dig? (Kom ihåg att en ateistisk syn på Gud också är en gudsbild).
Kan du ana vilken rädsla inom dig som ligger till grund för den bilden? Kan du se hur du själv har organiserat ditt sätt att vara utefter den rädslan?
Hur kan ditt ”leap of faith” se ut?

Foto: Janos Szudi/Unsplash