Jag faller

Plötsligt öppnar hålet upp och jag inser. Det är en sådan dag igen. En mörk, tung och kladdig. Som om benen och hjärnan fastnat i klister. Det är som kaninhålet i Alice i underlandet. Ju längre man faller desto mer skruvade blir tankarna. 

Sådan är min dag idag. Och igår. Kanske är det mörkret. Kanske är det för lite sömn. Det spelar ingen roll, för det är inte lönt att leta orsak. Orsak förändrar inget. Mörkret kommer ändå. Du kan äta rätt, sova rätt och träna rätt. Förr eller senare kommer sådana här dagar. 

Därför låter jag mig nuförtiden dras med i hålet. Skillnaden är att jag numera inte tar tankarna som gör mig sällskap i fallet, på så stort allvar. Istället granskar jag dem. Ifrågasätter dem. Undrar varifrån de kommer. Jag smakar på dem. Väger dem i min hand. Är de sanna? Finns det fördelar att tänka på det viset? Vem kommer de ifrån? Vad betyder de egentligen?

Känslan i kroppen försvinner inte av granskandet. Ångestfladdret, ledsenheten, irritationen kan till och med bli starkare en stund. Men känslorna springer ofta och gömmer sig efter ett tag. De gillar inte att granskas. Det är skönt. Menlika snart är de tillbaka. De är som vågor som sköljer över en: känsla, paus, känsla, paus, och så håller det på.

Fast impulsen att streta emot är fortfarande stark. Jag vill distrahera bort känslan och tanken med Netflix, YouTube, Facebook, glass, städning, vika tvätt, läsa bok. Vilket knark som helst av det slaget duger. Fast nuförtiden vet jag att de här åtgärderna sällan fungerar. De är snarare som Alice och kakan hon tar en tugga av. Det går överstyr. Känslan växer eller skiftar över i avsmak, förakt eller nåt annat självdestruktivt. Därför. Lika bra att falla, och falla medvetet.

Så jag frågar mig igen: är det jag tänker sant? Finns det fördelar att tänka på det viset? Var kommer tankarna och känslan ifrån? Vad betyder de egentligen?

Kanske landar jag till slut i frågan som mötte Alice: Vem är Alice? Vem är du egentligen?