Mörker gör något med oss. Både det konkreta mörkret och det inre mörkret. Vi puttas närmare oss själva. Och det kan ibland bli outhärdligt. Men vad är det vi kommer närmre? Finns det något viktigt att upptäcka i mörkrets outhärdliga intimitet, som kan vändas till något positivt?
Så här års i november minskar dagsljuset och det konkreta mörkret ökar. Men många känner också en ökad dragning inåt mot ett inre mörker.
Både det konkreta mörkret och det inre mörkret för oss närmare vår inre kärna och allt som pågått där hela vårt liv; det kan kännas som en glödande magma av sår, besvikelser och tillkortakommanden.
Särskilt svårt brukar det inre mörkret bli på natten. Berövade dagsljusets och lampornas vardaglighet, där vi blir uppslukade av våra vanliga uppgifter och göranden, blir tankarna än mer besvärande och efterhängsna.
Cykeln kan bli självförstärkande. Med ett ökat inre mörker minskar vår förmåga att ta in världen omkring oss och vi sjunker längre inåt, mot ett ökat inre mörker som sluter oss än mer inåt… och så kan det fortsätta.
Det inre mörkret kan liknas vid ett svart hål med en sådan densitet att glädje och ljuspunkter i livet absorberas och får aldrig en chans att ta plats. Det är ett mörker som ofta leder till ett ännu djupare mörker. Ibland så djupt att inget annat än obönhörliga slutsatser om oss själva och livet klarar av att sippra ut ur mörkrets gravitation. Tillsammans med det konkreta nattliga mörkret kan känslan bli dubbelt värre.
Ofta känns det som om mörkret avlägsnar oss från omvärlden. Men vi kan vända på saken och fråga oss vad vi istället kommer närmare. Med andra ord: Vad är det mörkret konfronterar oss med?
En längtan hem
Alla bär vi på en längtan att komma hem. Att hitta en tillvaro där vi känner oss älskade och tillfreds. Där vi upplever frihet och trygghet att vara oss själva. Där livets svårigheter är uthärdliga och där vardagen är fylld med mening.
Ju äldre vi blir har vi troligtvis provat olika vägar för att bli tillfreds. De flesta har checkat av det man bör göra i livet enligt normen; hittat en relation, skapat sig ett hem, ett yrke och kanske en familj. Utöver detta finns en rad materiella saker att uppnå, som körkort, resmål, prylar och en särskild nivå av hälsa och en särskild typ av socialt umgänge.
Allt jag räknar upp ovan är som det ska i ett mänskligt liv. Men det för oss sällan närmre det vi längtar efter på djupet. Åtminstone på ett bestående sätt. Snarare blir ”fallet” ofta tyngre för varje gång; livet lite mer meningslöst, självföraktet större.
Känn dig själv
Många traditioner pratar om vikten av att känna sig själv. Det stod hugget ovanför öppningen in till oraklet i Delfi och uppmaningen återkommer även i asiatiska religioner, i sufismen och den judiska kabbalan. Och nog är det den vi hör klinga i vår tids längtan efter autenticitet?
Kanske är det just den här brinnande punkten som depressionen och ångesten sätter fingret på? Det är en manande röst som föser oss närmare det som känns, det som vi blundat för: ”Se på dig! Fly inte undan! Våga se det som brinner i det inre!”
Tänk om det här vilar en möjlighet här på samma sätt som i Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Han nedsteg i helvetet och såg alla olika sätt som en människa kan bedra sig själv och skapa onödigt lidande i sitt liv. Han såg också att den enda vägen ut till paradiset gick mellan djävulens ben. För att våga måste han alltså närma sig det han är som mest rädd för.
Det inre mörkret kan alltså vara ett tillfälle att ställa frågor till sig själv; en möjlighet att undersök sanningshalten i vad den inre rösten säger (åtminstone efter att anti-depressiva löst upp den värsta förlamningen).
Tänd en lampa av det slaget som används av förhörsledare i gamla filmer. Syna det som känns. Kanske behöver en känsla få en chans att kännas fullt ut och få hållas av dig, istället för att du av gammal vana fly undan.
Men ställ också frågor. Var kommer den här tanken ifrån? Stämmer den verkligen? Vad grundar den sig på? Hur vet jag att det är sant? Kan det vara på andra sätt?
Kanske spricker trollen i solen när du synar dem. Kanske får du syn på att gamla historier inte längre behöver hålla sitt grepp om dig och styra ditt sätt att handla.
Ifrågasättandet kan först ge en känsla av att fast mark under fötterna försvinner. Eller att du blir konturlös. Men det kan också öppna upp mot en svindlande frihet.
I processen kan du få kontakt med det som Carl Jung kallade Självet; en obegränsad källa av möjligheter, där du är fri att vara precis så som situationen kräver det och inte behöver agera utifrån gamla inkörda hjulspår. Vi kan också kalla det vårt autentiska jag.
Kanske blir det ljuset som upphäver mörkrets slukande kraft och vänder processen till en som föder mer ljus.
Har du det mörkt och tungt just nu?
Om du är i det inre mörkret just nu vill jag be dig om några saker:
- Prata med någon
Om det är för svårt att prata med en vän eller anhörig finns gott om både ideellt och professionellt stöd – hitta kontaktvägar här >>. Om du är ute ur den akuta fasen går det även att boka samtal med mig. - Aktivera sinnena
Prat i all ära. Men i slutenheten dövas också ofta känslor och våra sinnen blir avtrubbade. Att då röra på sig till musik, eller promenera i skogen och känna på bark, stenar och låta vinden röra vid dig, kan tina upp det avtrubbade – läs mer här om hur du kan aktivera dina sinnen >> - Försök inte klara dig själv
Att vistas i det inre mörkret är bedrägligt. Synen på tillvaron grumlas. Vi kan lätt bli övertygade om att mörkret är sanningen, och att det bara är vi som ser den – alla andra lever i en fantasivärld. Och därför nämner vi inte vårt mående för andra. Vi tänker att de ändå inte begriper.
Om de här tankarna känns bekanta har du inget att förlora på att prata med någon. Om din sanning är sann, kommer den ju ändå inte att ruckas av ett samtal, eller hur? Men om du aldrig tar kontakt, kommer du heller aldrig att få veta om det är din hjärnas substanser som lurat dig.
Sök kontakt! Vilken som helst! Hitta kontaktvägar här >>
Foto: Christian Palmer/Unsplash