Ofta när vi pratar om att värna friheten, talar vi ganska självcentrerat om vår egen eller den grupp vi tillhör. Men är frihet verklig frihet om den inte också inkluderar att vi i våra val också tar ansvar för andra?
Ibland känns det som om en massa borden, måsten och andra pålagor ligger i vägen för verklig frihet. Jag kan inte, säger vi. Eller: Det går inte. Och: Drömma är ju fint, men hur skulle det se ut om alla gjorde si eller så? Men jag tror verkligen Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir och de andra existentialisterna hade rätt. Människan ÄR i grunden frihet. Det är vår natur. Det enda vi INTE är fria ifrån är att välja. Därav att Sartre sa att människan är dömd till frihet.
Men friheten skrämmer oss. Kanske har vi umgåtts med den så lite att vi inte ens riktigt vet vad den betyder? Fast lek med tanken en stund; knuffa dig själv lite längre i ett tankeexperiment. Nog är det så att du i varje stund är fri att uppleva verkligheten och i stort sett är fri att välja att handla som du önskar utifrån den? Om du bara ville, om du bara inte vände ryggen till för att bråddjupet är för svindlande? Och om du kan kliva åt sidan en stund och vara en iakttagare till de tankar och känslor som brusar som väder genom kroppen?
Nu tänker säkert många på ansvar för barnen, att betala räkningar eller andra vardagliga företeelser. Och jo, de finns där. Men de är inte tvång. Det är något du VÄLJER. För du skulle kunna bara lämna partner och barn för gott. Men du VILL inte. För du väljer att ta ansvar. Utan att kanske riktigt ha tänkt på det, gör du vad Emmanuel Levinas sa är att se Den Andre. För jag håller med om Levinas kritik, att existentialismen, tanken om att vi är frihet, riskerar att användas med förödande resultat om också inte Den Andre plockas in i ekvationen. För utan inkludering av Den Andre får vi nazister, amerikansk kristen höger och för all del oss själva i en rad situationer (tänk grannfejder, släktfejder och osämja mellan kollegor).
Det Levinas tillägg i stort sett handlar om är att flytta existentialisternas ganska självcentrerade frihet, till att vidga den till oändlig frihet. Levinas menade att om friheten stannar vid att bara handla om frihet för mig, blir det en mycket liten, ensam, förkrympt frihet, lite som Gollum. Men om vi i våra handlingar även väljer att ta ansvar för den andres frihet, och i våra val se till att vår valfrihet inte förminskar någon annans frihet, ja då har vi flyttat utanför våra egna begränsande gränser och blir mer av en magiker som Gandalf. Friheten vidgas och vår natur blir större. Den tar steget ut i oändligheten.
Det vi inte kan välja, och som brukar kallas fakticiteter, är vår kropp och allt som kan komma med den (i stort sett), vårt ursprung, och våra historiska minnen. Men det är också sådant som är knutet till vår persona. Men Självet, det som är oberoende av fakticiteter – den inre livskraft som animerar oss (vissa kallar detta själ, buddhanatur, medvetenhet) står fri.
Vi måste också fråga oss vad vi menar med frihet. Och vad är det som Sören Kierkegaard kallade nödvändigheter. Ett exempel som jag tror jag och veganer kan debattera är att jag ser mitt som en ofrånkomlig del av livs-döds-livscykel. Och att det enkla faktum att jag lever kostar annat liv; växter, insekter och djur. Den tanken gör att jag vill ta ansvar för etisk djurhållning, men jag ser inte att veganism krävs för att ta ansvar för Den Andre. För veganismen i sig utelämnar ändå växter och insekter och djur som avlider i jordbruket.
Att mena allvar med sin frihet kräver framför allt medvetenhet och medvetna val. Hur många stannar egentligen upp i vardagen och reflekterar noga över sina valmöjligheter och den oändliga frihet som svindlar därute? Och hur många rannsakar vilkas frihet ens egen kan begränsa? Några gör nog det, men jag önskar att det vore fler. Jag tror att samhället skulle bli annorlunda. Det skulle bli andra relationer till naturen, djuren och till familj, vänner och kollegor och mellan olika minoriteter.
Jag vet inte om friheten utlovar lycka. Men bördan borde ändå bli lättare, tänker jag. För hur mycket energi förbrukar vi inte på att i mörkt sinnelag måla upp alla hinder, istället för att se den lätta brisen som faktiskt blåser genom alla dörrar som står öppna för oss. Frågan är vilka vi väljer att låta vara öppna, och vilka vi av stänger av omtanke om andras frihet? För det är den verkliga frågan vi borde ställa oss: vems frihet förhindrar min egen frihet, d v s med mitt eget agerande? Och gör min brist på medvetna val andra ofriare?