Vad är det som gör att vi klarar livet, trots all osäkerhet och ovisshet vi måste leva med? Vad gör att vi kan resa oss och agera, ja, till och med fortfarande njuta, när vi blivit omkullslagna av elände?
Just nu möter jag många människor som drabbats av svårigheter. Det är anhöriga som är döende i cancer. Det är separationer och tung sorg. Och det är plågsam väntan på livsavgörande besked. Händelser som är svåra att bära.
Men mitt i allt detta står människor också rakryggade kvar i sina svårigheter. De är ledsna och gråter. De är förtvivlade. Men de allra flesta tar sig långsamt, dag för dag, igenom sin upplevelse. Vad är det som ger den motståndskraften?
Paul Tillich, existentiell psykolog, har ringat in tre typer av existentiell ångest som människan ofrånkomligen möter i livet:
- Ångest inför ödet och döden. Den här typen av ångest hotar vår känsla av att ha rätt att existera.
- Ångest inför tomhet och meningslöshet. Den här typen av ångest hotar vår längtan efter svar på varför vi lever och existerar.
- Skuldkänslor och ångest för att dömas. Den här typen av ångest hotar vår känsla av förmåga att navigera på rätt sätt i livet och vår känsla av samhörighet.
Den ångest han skriver om är naturlig. Den tillhör livet. Men kan vi inte hantera de här känslorna kan de slå över i patologisk ångest och bli sjukliga. Och det sker oftast om vi utvecklar ett kontrollerande eller tvångsmässigt beteende för att försöka hantera den outhärdliga känslan. Det vi behöver för att klara svårigheterna i livet är livsmod.
Men hur kan vi utveckla mod att leva?
Paul Tillich menar att det är just den existentiella ångesten i sig som utvecklar livsmod. Lite grann som virus och bakterier utvecklar vårt immunförsvar, så utvecklar svåra händelser och livsångest ett större mod att vilja leva och att våga möta livet.
Vi behöver alltså möta svårigheter för att också lära oss hantera dem. Livsmodet är också en bra grogrund för att stärka livskänslan, en annan viktig komponent för god existentiell hälsa (du kan läsa mer om den här>>). Lösningen är alltså inte att undvika och kontrollera bort alla svårigheter. Vi behöver finna ett sätt att genomleva dem.
När livet drabbar behöver vi öppna upp och ta emot de människor och den hjälp som finns. Vi behöver också lyfta blicken och se livet i ett större perspektiv. I böcker, filmer, konst och litteratur finns skildringar som kan hjälpa oss. Vi behöver gråta och förtvivla, men vi behöver också resa oss upp.
Så förstod jag det i alla fall när jag nyligen lyssnade på en kvinna som förlorat både maken och alla sina barn i en sällsynt form av ärftlig aggressiv demens. Hon berättade att hon trots allt det som hänt ändå fann mycket glädje i att leva och i att umgås med vänner och bekanta. Förmodligen för att hon i stunden funnit sig och mött det som hände, samtidigt som hon förtvivlade i sin sorg.
Hon berättade bland annat att när två av de sista vuxna barnen insjuknat och de började glömma mer och mer hade hon låtit dem flytta hem. Istället för att fjärma sig från de som inte längre kände igen henne hade hon valt att ägna tid åt dem. Tillsammans hade de hittat ett sätt att ändå uppmärksammat de små njutbara guldkornen i livet. De hade skrattat mycket. Den här kvinnan uppvisade ett enormt livsmod.
När hon berättade insåg jag hur viktigt det är att hon och andra som upplever svårigheter vågar dela och att jag vågar lyssna.
För livsmod kan smitta. I mitt hjärta kommer jag alltid bära med mig hennes berättelse. Jag tror att den ökat min förmåga att kunna acceptera det som händer, och ökat min förmåga att kunna se skillnaden på vad jag kan göra, och vad jag inte kan, göra något åt.
Jag tror också att hennes berättelse gjort mig bättre på att hitta sinnesro i tillvarons ovisshet.