Om livet känns grått kan du göra något åt det, utan att riva upp hela livet, åka på ett dyrt retreat eller gå till en terapeut. Du kan jobba med det du har. Men skiftet är en viljeakt och det handlar om att ge upp det förut-bestämda. Vågar du det? Och är du villig att ge det den tid det kräver?
Som barn följde vi med i det som hände. Vi var bokstavligen mitt i det som fångade vår uppmärksamhet för stunden. Och vi såg. Vi tog verkligen in minsta detalj i omgivningen. Vi kände det som kändes – intensivt. Vi frågade utan filter, sådär oskyldigt som bara barn kan, som inte funderar på hur de ska uppfattas. Vi var nyfikna. Vi lekte och vi vågade prova det som var nytt och som vi inte kunde: ”Jag vill själv!”, helt utan genans över vår okunnighet och fumlighet. Och vi reagerade, försvarade vår vilja och våra behov, visserligen med ett barns förstånd, men vi lyssnade till vårt inre och vi talade om det högt!
Hur mycket av den där vibrerande livskänslan upplever du nu som vuxen?Och varför har du tappat den?
Koncentrationssvårighet som vuxen
En sak som skiljer barn från vuxna är att ju äldre vi blir desto svårare får vi med uppmärksamheten. Man kan tro att det är tvärtom, att det är barn som har svårt att koncentrera sig, men tänk efter: nog var vi som barn uppslukade av livet och det som hände på ett sätt som vi sällan är som vuxna?
Med uppmärksamhet menar jag inte förmågan att fokusera på och slutföra en uppgift, utan jag tänker på förmågan att vara närvarande i det som är och händer. Det förstnämnda är livsnödvändigt ibland, jag menar inte att vi ska sluta med att få saker gjorda, men det andra, som vi tappat är ju livet självt. Om vi inte är närvarande i våra liv, lever vi verkligen då?
Om uppmärksamhet
Uppmärksamhet är vad vi gör av vårt medvetande. Uppmärksamhet är medvetenhet. När vi är uppmärksamma vänder vi hela vår medvetenhet mot de intryck som kommer från vår inre och yttre värld. Till vår hjälp har vi våra sinnen, känslor och insikterna (det ordlösa, intuitiva) som kommer ur upplevelsen.
Tänkande så som vi brukar prata om det, som ord, kommer in först därefter för att formulera det vi upplever så att vi kan kommunicera till andra för att dela vår erfarenhet, eller om vi behöver formulera något för oss själva för att göra det greppbart och skapa bestående minnen av det vi upplevt.
Och det är här, i tänkandet, som vi kan förleda oss bort från uppmärksamheten. För vi har en tendens att bli kvar där och det slutar med att vi tänker upplevelsen istället för att faktiskt upp-leva den.
Vi gör då en förskjutning från att fatta meningen i stunden, alltså i själva levandet av upplevelsen, till att fastna i en förut-fattad mening, som vi hämtar från vårt minne. Den förutfattade meningen lägger sig då som ett filter mellan oss och upplevelsen. Vår uppmärksamhet hamnar därför där i det förut-bestämda; i hur vi tänker, tror, vill att något ska vara, snarare än i hur det är.
Om vår uppmärksamhet alltmer fästs vid den förutfattade meningen betyder det att vi slutar leva i själva levandet nu, och börjar leva i det som varit, i stunder som redan dött för oss.
Och ser man på det så blir slutsatsen att vi upphör vara levande ju äldre vi blir, vilket är oerhört sorgligt. Och kanske kan förklara varför så många upplever att livet är grått och knappt värt att leva.
Att vända grå vardag till levande liv
Det fina är att du kan ändra på detta nu. Du kan bli levande igen. Men du behöver först inse på vilket sätt du gör dig till en levande död. Ge dig lite tid och notera hur du går in i situationer med en förutbestämd idé om hur allt ska bli. Lägg märke till det vanemässiga beteendet att alltid hänge dig åt det som varit eller det som du vill ska komma att bli.
Tecken på att du fastnat i det förut-bestämda är att du ofta blir besviken, arg och missnöjd på det som händer, att du vill att partners, kollegor, barn, väder, politiken helst ska vara på ett annat sätt än det är (och då tänker jag främst när det är något som avviker från dina egna åsikter, inte när någon gör dig illa).
När du blivit varse om hur du själv hindrar dig från att leva i det som är just nu, är det dags för nästa steg. Då kan du börja försöka bryta förtrollningen som dina förutfattade meningar har låst dig i och börja se det som är istället.
Det gör du genom att vända din uppmärksamhet mot din disk, ditt pendlande, ditt samtal med en kund som om du inte vet någonting. Lyssna som om du är okunnig om vad du har framför dig.
Det är där, mitt i det att du släppt din förutfattade mening, som möjligheten öppnar sig att faktiskt fatta den mening som finns i situationen framför dig.
Och det är där, i den vändningen, det magiska händer. Världen kommer till liv! Du kommer till liv! Känslan är en helt annan än den du upplever när är fast i det förut-bestämda. Det är som att öppna en fördämning. Kroppen genomsköljs av liv.
Men ge dig tid. Och låt dig misslyckas. Det är en urgammal vana du försöker vända. Det du ger dig in på är en viljeakt, och sådana kräver ofta verklig förståelse av orsaken, så att du helt och fullt släpper ditt gamla sätt att vara. Det kan bli så att du behöver inse några gånger att du trillat tillbaka i gamla vanor innan du lyckas fullfölja hela vägen till att känna livskänslan fullt ut.
Kom också ihåg att det jag säger inte betyder att du ska bli ett viljelöst våp. Poängen är att du ska bli en person som baserar ditt agerande och din vilja på ditt faktiska liv och inte på ett dött minne.
Och hur vågar jag lova allt det här? Om du söker på Experimentet här på min sida, eller klickar på den taggen kan du läsa om det jag upplevde när jag gav upp att kontrollera alla situationer.
<3
Foto: Melissa Askew/Unsplash