De flesta av oss återkommer under livet till samma typ av lidande. Det kan vara svartsjuka, värdelöshetskänslor, eller känslan av att vara avvisad. Trots att vi inte vill ha så har vi svårt att komma loss från mönstret. Kanske har vi en hemlig önskan att lida?
Den existentiella filosofen Sören Kierkegaard påstod att människor som lider inte alltid vill bli hjälpta ur sitt lidande (ur Sjukdomen till döds). Han menade att vi hellre vill ha hjälp som stryker oss medhårs, men kanske inte alltid tar oss ur lidandet snarare än att ta emot hjälp som skulle vara omskakande i grunden men som skulle öppna upp en väg ut ur lidandet.
Samma sak sa den okända och inte särskilt populära psykoanalytikern Edmund Bergler, samtida med Freud. Han menade att mänskligheten har en inbyggd ”bug” i oss som gör oss känslomässigt beroende av lidande. Ett slags inbyggd mekanism som gör att vi undermedvetet försätter oss i och tolkar situationer så att vi fortsatt får uppleva samma lidande.
Vi är antingen beroende av att vara uttråkade, avvisade, svartsjuka, berövade något eller så tycker vi om att vältra oss i känslan av att vara värdelösa. Utifrån vad vi upplevt som spädbarn utvecklar vi olika personlighetsdrag som både fungerar som ett sätt att försätta oss i situationer där just det lidande vi är beroende av framkallas, men också som täckmantel för att vi inte ska se vår hemliga förtjusning.
Om du är en personlighetstyp som vill behaga andra menade Bergler att du i grunden har en dragning till att bli avvisad och utstött. För att få andras gillande avvisar och undanrycker en sådan personlighetstyp sidor hos sig själv, och blir på så sätt konturlös vilket kan göra att andra uppfattar honom som tråkig och intetsägande. På så vis riskerar personlighetstypen att framkalla just det han var rädd för – att bli avvisad. Beteendet blir en självupphållande cykel. Men eftersom den som vill behaga främst ser att han vill bli omtyckt, känns det absurt att han skulle vilja det motsatta, men beteendet avslöjar något annat.
Om du är perfektionist kan du enligt Bergler vara fäst vid känslan av att bli kritiserad. Även om perfektionisterna gör ALLT för att prestera perfekt, uppfinner de ofta en inre kritiker som ändå levererar den kritik som de gärna vill ha. Mängder av energi läggs på att spela upp långa monologer kring allt som kunde ha gjorts bättre. Men perfektionister riskerar också att undermedvetet göra slarvfel eller blanda ihop saker så att de hamnar i ett läge där de kan få kritik – av sig själv eller andra. Den som är perfektionist skulle dock protestera: ”Jag vill ju göra allt perfekt. Jag vill inte göra fel.” Men själva önskan att aldrig göra fel, avslöjar att du riggat för att få kritik, framför allt från dig själv. Perfektion är oftast omöjligt.
Listan kan göras lång med olika personlighetsdrag: den blyga, den giriga, den avundsjuka, den svartsjuka, den snälla, den skojiga och så vidare. Alla riggar omedvetet för att utsättas för det som de avskyr.
Ett viktigt verktyg vi tar till för att förstärka lidandet är fantasier och föreställningar. Många timmar av vår vakna vardag kan gå åt till att måla upp bilder där vi blir svikna, övergivna, kritiserade, bedragna. Varje fantasi ger en fix av lidande. Inget av det vi målar upp har ännu hänt eller är sant. Men ändå hänger vi oss åt det.
Det här beroendet av lidande kommer från när vi var spädbarn. Enligt Bergler föds spädbarn in i världen som ett med den. Vilket gör att de ser sig själva som centrum för den världen, så pass att de till och med tror sig styra den. Det som händer är alltså något som de själva vill eftersom de bokstavligen är världen. Om barnet då tolkar en situation så att de blivit undanhållna något, förvägrade något eller avvisade blir den känslan till något de själva vill ha. På så vis ska beroendetet av negativa känslor skapas enligt Bergler.
Bergler begrep att det han sa skulle provocera och inte tas på särskilt stort allvar, men han trodde också att vi med tiden skulle vara redo för budskapet. För han trodde att ”Buggen” inte var något misstag, utan en väg att uppgradera vårt kunskap om vilka vi egentligen är. Om vi lyckas lösa upp greppet som våra personlighetsdrag har över oss, det vill säga våra illusioner, försvarsmekanismer och beroenden, väntar en möjlighet att vakna upp till en friare tillvaro. Lite grann som Jung sa när han ville att vi skulle möta vår skuggsidor för att kunna bli hela som individer.
Det Bergler skriver om är inte lättsmält. Men om vi kunde släppa spädbarnets blick på oss själva som världen och dess centrum och istället bli redo att se världen som något vi själva kommer ur och förekommer i tror jag att världen skulle bli trevligare att leva i.
********************************
Väg för att lösa upp ett beroende av lidande:
- Observera dig själv när negativa känslor uppstår; hur går dina tankegångar, spelar du upp scenarior och fantasier, iscensätter du dialoger?
- När känslan av oförrätt uppstår – d v s impulsen att det är synd om dig, att du är drabbad, att livet är orättvist mot dig – våga stanna upp och granska dig själv. Hur kan du själv ha bidragit till att lidandet uppstått? Finns det något i ditt beteende som kan ha försatt dig i situationen?
- Gör annorlunda! Till sist kommer tillräckligt med paus att uppstå som gör att du hinner hejda den vana eller det beteende som är kopplat till den negativa känslan. Det kan vara att du konfronterar din partner med misstankar om att hen träffar en annan. Det kan vara att du hänger dig åt fantasier om hur värdelös du är.
- Räds inte känslan av tomhet som uppstår när du ”förlorat” ditt beroende. Det är inte ett bekvämt tillstånd. Det är en stark känsla av ovisshet och det tar tid att forma ett nytt sätt att vara. Se dig själv som en nykter alkoholist. Du behöver upptäcka ditt nya nyktra jag och hur ett sådant liv kan vara. Friheten kan kännas skrämmande.
Mer om Edmund Bergler finns att läsa i Why we suffer – a western way to understa an let go of unhappiness – av amerikanska psykoterapeuten Peter Michaelson.