En av de sidor jag har kvar att omfamna är min andlighet. Jag är rädd att jag ska bli sedd som oseriös, knäpp och sentimental om jag pratar om den. Men om jag ska kunna vara mig själv fullt ut behöver även den här sidan av mig vara fri.
Min omgivning märker nog ingenting, men sen några år tillbaka hemlighåller jag en betydelsefull relation jag har. Jag säger sällan något om den när jag pratar om framtiden, olika beslut eller hur jag tänker kring olika saker. Men relationen är närvarande hela tiden och påverkar allt jag gör.
Jag behandlar den inte som relationen till min fru, mina barn eller min hund. Ingen av dem har jag problem att nämna om de är avgörande för hur jag tänker kring i en fråga. Och har något roligt hänt efter helgen, om hunden gjort något kul, berättar jag hur bra det känns och hur glad jag blir.
Men om jag skulle prata öppet om den här relationen är jag rädd att bli sedd som naiv och lite korkad. Fast den är viktig för mig.
Relationen är nämligen lite svår att beskriva. Dessutom går den inte att se, utan den förnims mest. Trots det påverkar den min vardag lika mycket som min familj gör, om inte mer. Ja, egentligen så otroligt mycket mer för det är en relation som genomsyrar allt. Relationen är närvarande i mitt medvetande hela tiden.
Den relation jag pratar är relationen med något större. Om det som kan kallas Gud, universum, livskraften, Tao, Brahman eller som Björn Natthiko Lindblad sa: varsevarat. För mig är den här relationen en realitet. Och den påverkar mitt varande, tänkande och det som jag tycker är viktigt. Men så har det inte alltid varit.
Upplevelser som inte går att förneka
Större delen av mitt liv har jag varit ett slags ateist. Jag har tyckt att religiösa är tossingar som behöver en snuttefilt för att klara av livet. Och en av livsreglerna för min persona har varit att man absolut ska klara sig själv och inte vara beroende av något. Man ska vara rationell, känslomässigt nykter och redigt förnuftigt handlingskraftig. Tankar som helt klart begränsar hur jag FÅR VARA.
Men någonting hände strax före 30-årsåldern. I samband med att jag drabbades av vad som nog var en förlossningsdepression stötte jag på en bok om Buddhism som psykologi. Det ledde till att jag provade att meditera. Sakta märkte jag att mitt förhållningssätt till omvärlden förändrades och jag började ha upplevelser som bäst kan beskrivas som en slags lätthet, som om en tyngd lyfts. Det kändes som om jag fick kontakt med något som alltid finns närvarande, som gör att jag kan slappna av, men som jag oftast missar eftersom jag är upptagen med att streta på utifrån mina tankar.
Förhållningssättet spräckte hål på min bubbla av nedstämdhet och avskärmning från livet. Jag började känna att grundproblemet inte var mitt liv och mig själv, utan min inställning och de mål jag hade satt upp som sa hur jag skulle vara och vad livet skulle innehålla. Och det kändes positivt. För då fanns en chans att förändra.
Den insikten ledde till ett långt sökande. Jag har läst massor och fördjupat mig i föreläsningar och intervjuer. Bitvis har mitt rigida motstånd mot religion blivit ödmjukare, och i takt med detta har jag fått desto fler upplevelser av den där lättheten och stillheten. Och med mitt experiment har jag utan att jag egentligen menat det landat tillbaka i knät på det här fältet som jag upplever genomsyrar allt.
Ateisten är borta
Av den inbitna ateisten finns inget kvar. Jag kan inte heller längre kalla mig agnostiker. Jag är helt enkelt… ja, det som bäst beskriver förändringen är att världen inte riktigt ser ut på samma sätt längre.
Jag börjar också förstå att någonstans har den här sidan alltid funnits inom mig, för som liten hade jag ett annat förhållningssätt. Mystiken fanns närvarande. Det oändliga, obegripliga och större. Världen var mångbottnad och djup, inte förklarad och mekanisk. Men jag har valt att glömma för att passa in. Jag ville växa upp på det sätt som betraktades som vuxet.
Men nu vill jag minnas igen. Och jag vill inte bara minnas vid särskilt avsatta stunder i min ensamhet. Jag vill att den här sidan ska vara levande genom alla mina vakna timmar.
Det läskiga är att vägen dit går genom min rädsla. Jag måste gå mot den och inte bort från den. Och att utmana den draken är inte alltid behagligt.
Men jag har tagit de första trevande stegen. Istället för att fastna vid smörgåsbordet av livsåskådningar har jag känt att det är dags att faktiskt hänge mig åt någon specifik riktning. Det är också en rädsla jag haft, att ta ställning och att fördjupa istället för att bredda.
Jag har bland annat hittat en sufisk gren som ger mig en känsla av att komma hem. Den är öppen för alla andliga och filosofiska traditioner och den enda heliga boken är naturen. Rörelsen kräver inte någon trosbekännelse, har inga möten eller ritualer som man måste närvara vid. Och det passar mig, för stillheten jag upplever är som tydligast i frihet och i ett öppet samtal.
Kanske innebär detta att jag faktiskt kommer att ses som tossig, sentimental och i behov av en krycka, och mina rädslor bekräftas, så som mitt Ego viskar i mitt öra. Men efter att ha utmanat så många tidigare rädslor vet jag att min frihet kommer att öka. Och den känslan är oslagbar. Så om priset är att bli en särling så är det värt det.
Kanske finns det fler som jag som tillsammans kan justera normen, så som vi människor alltid har gjort och låta våra livsåskådningar få ta plats. Jag vill gärna att vårt samhälle mjukas upp lite på den fronten för jag tycker om att vara mig själv. Mest av allt måste jag såklart mjuka upp mina egna normer och sluta begränsa mig. Men, Gud vilket svårt ämne det är!
Hur tänker du? Hur ser din relation med det större ut?
Foto: Abdalla M/Unsplash