Det har visat sig att gränser är avgörande för att kunna vara öppen, generös och visa medkänsla. Rakt motsatt mot vad vi tror, tycks det alltså krävas att du har koll på dina gränser för att kunna säga ja och vara tillmötesgående i livet. Men hur bra är du på att sätta gränser?
När vi pratar medkänsla och generositet gör vi det ofta utifrån ett antagande att våra egna behov därmed måste komma i andra hand. Att medkänsla och generositet är något som kräver att vi böjer oss och inte säger emot.
Brené Brown, amerikansk forskare i sociologi (ja, hon med youtube-klippet om sårbarhet), har visat att den viktigaste komponenten är en stark medvetenhet om de egna gränserna och ett mod att värna om dem.
I en studie sökte hon efter den gemensamma nämnaren för en grupp människor med stark förmåga att känna medkänsla och generositet. Det visade sig att den gemensamma egenskapen var att de hade stark integritet och att de visste väl var deras gränser gick. De kände en trygghet i att de kunde säga ifrån och säga nej om det behövdes. Den tryggheten gjorde det möjligt för dem att våga vara sårbara och sänka garden och vara öppna och generösa gentemot andra människor. Bara den som vet att de vågar säga nej kan också säga ärliga, välmenande, uppriktiga ja:n.
Men få av oss behärskar konsten att sätta gränser. Vi vill inte skapa ”dålig stämning” eller vara ”sådana” (välj valfri norm kring prestationer). Så istället säger vi ja, men går sen och ältar, grämer och klagar över något vi ”måste” göra och blir sura och bittra. Eller så säger vi konstant nej till allt och stannar hemma och missar därmed alla möjligheter till utveckling och att ha roligt. Allt för att vi inte är trygga i vår förmåga att sätta stopp när något inte längre känns rätt och bra.
I mer filosofisk mening kan man också säga att bristen på ”nödvändighet” begränsar ”möjligheterna”. I första ögonkastet så tycks det vara en motsättning, en paradox. Men som Sören Kierkegaard sa så riskerar vi att sprattla oss trötta i möjligheterna om de inte ramas in av tydliga avgränsningar som han kallade ”nödvändigheter”. Och det är ofta så att djupa sanningar vilar i gränsen där motsatser möts, i något som i viss mån ännu är både-och snarare än antingen-eller.
Att sätta gränser är inte lätt. Men vi borde öva på det. Att vara medveten om sina egna gränser är att ta ansvar för de egna känslorna, den egna viljan och för relationen till andra människor. Och i hela konceptet med medvetenhet om gränser ingår såklart också att respektera andras gränser. Att fråga om man är osäker. Och att kunna ta att någon säger ifrån.
Om fler kunde vara tydliga med sina gränser tror jag färre skulle uppleva sig så utmattade. Men någonstans på vägen har vi lurat oss själva att tro att följsamhet till varje pris är fint. Och att konflikt, gränssättande och motsättning ska undvikas även om det kostar en del av oss själva. Men ärlighet och uppriktighet om de egna gränserna är ju egentligen ett fint sätt att visa respekt och kärleksfullhet.
Hur kan man öva då?
- Påminn dig själv. Brené Brown har köpt sig en silverring som hon fingrar på närhelst hon får en fråga som hon vet att hon förväntas svara ja på, men som hon anar att hon egentligen inte vill. Medan hon fingrar på ringen upprepar hon för sig själv: ”välj en stunds obehag före bitterhet”. Ringen och mantrat ger lite andrum att välja det som är bra för en.
- För en gnällighetsdagbok. När du kommer på dig själv med att vara gnällig och bitter anteckna vad som pågår. Utforska vad som ligger bakom. Fråga dig själv om du någonstans hade kunnat ta till ordet och sagt nej eller sagt ifrån. Kanske handlade det om att du höll inne en synpunkt eller ett behov som var viktigt för dig?
- Repetera in nej-repliker. Skapa några avböjanden som känns bra. ”Tyvärr, jag har för mycket att göra nu, jag kan inte hjälpa dig.”; ”Det där känns inte rätt för mig, jag tror någon annan kan göra det bättre.”; eller kort och gott ”Nej, jag vill inte.” Säg dem högt för dig själv så många gånger att de går lättare att säga i skarpt läge.
- Skjut upp ditt svar. Behöver du köpa tid så säg att du måste tänka en stund. Be att få återkomma. Då kan du formulera ett nej och påminna dig själv om vad du har att vinna på att kunna säga nej – att du med förmåga att säga nej kan väcka liv i mer ärliga uppriktiga ja:n.
En livslångt vana ändras inte på en dag. Men små steg kan ta dig väldigt långt.